Impulsstyrda människor som drivs av instinkt kommer alltid att vinna över människor som drivs av intuition.
Vi behöver på tro på något
Det är med att tro. Hopplöst omodernt för oss svenskar. Men, ändå något livsviktigt. Den som inte tror på någon eller något går under i någon slags isolerad totalt meningslös ensamhet. Men vadå, ateister då? Well, den som säger sig inte tro på något tror ju på det. Alltså är att inte tro också att tro. Om än negativt.
Religioner och livsåskådningar, filosofi och ideologier. Några saker som människor tror på. Jag har provat det mesta. Hittade hem till kristen tro efter några djupa personliga upplevelser och efter att ha slutat kämpa mot kallelsen, eller vägen som visades. Kanske låter det hopplöst galet? Men reflektera över följande:
Vad eller vem är Gud och finns denna Gud?
Tänk om Gud inte är någon eller något som existerar. Tänk om Gud är ett litet ord människor skapat för själva Existensen. Tänk om det där lilla ordet egentligen sammanfattar kosmos, universum, världen, fotosyntesen, kolatomens vandring i kretsloppet, naturlagarna. Något väldigt abstrakt (VARAT, ALLTET) som också blir väldigt konkret i allt som vi kan ta på, känna och uppleva. Tänk om Gud omsluter oss i allt vi gör och är, som vattnet omsluter fiskarna.
Vad är det vi förväntas göra?
Tänk om Gud, enligt beskrivningen ovan, inte allt är intresserad av dig som du tror. Bibeln är inte skriven av Gud, men kanske finns ändå Guds ord i Bibeln? En elak karikatyr av en präst som befaller och bestämmer kanske mest är just en elak karikatyr? Visst är det konstigt att nästan alla människor delar en grundläggande känsla eller intuition som får oss att känna vad som är rätt eller fel. Visst är det underligt att nästan alla människor längtar efter ungefär samma saker.
Men synden, det onda och det goda då?
Tänk om det inte finns något ont i sig själv. Tänk om det vi uppfattar som det onda i själva verket är frånvaron av det goda. Det finns en teologisk tanke om just det, formulerad för snart tvåtusen år sedan. Om vi håller kursen, strävar mot det goda då blir det inte så mycket utrymme kvar för det vi kallar ondska. Kanske är det också själva berättelsen om det som kallas syndafallet. När vi tappar fokus och slutar sträva mot de goda, då kan det uppstå utrymme att missa målet, att faila.
Jag tror inte på Gud heller.
Jag tror inte på herr Gud. Den arga pappan som delar ut befallningar och bestraffar misslyckanden. Men, den guden är det få troende som tror på. I någon religion. Det är något större, djupare och bredare som drar i oss. Ibland som en självklar känsla, ibland som något mer komplicerat.
Ibland är det liksom lättare att definiera tron och Gud genom att gå baklänges. Det kallas ibland Apofatisk teologi. Vi kan försöka förstå vad Gud är genom att definiera vad Gud INTE är. Genom att förstå vad vi tycker är ondska kan vi definiera det goda. För mig är det ganska uppenbart när jag upplever vår höst att Gud inte är kriget, kampen, valresultatet.
Men teodicéproblemet då?
Ja, hur kan Gud finnas i en värld som har så mycket dåligt att erbjuda människorna och alla andra varelser. Det handlar kanske om den fria viljan? Om vi inte fått den, utan världen inordnats som en maskin utan kontraster….hade vi kunnat uppleva det goda då, meningen, lyckan?
Om vi håller kursen och strävar mot något gott i våra målsättningar. Om vi gör det vi sagt för att nå våra mål. Då blir det nog bra. Kanske är det ett sätt att förstå varför vi måste tro på något?
Gud finns överallt. I höstlöv, hundögon, sömnlösa nätter, varma täcken på morgonen. I boken du läste, låten som fick dig att gråta. Gud är ett litet ord för något som är för stort att veta något om. Men något att tro på. Även i vårt supermoderna samhälle där människor gjort råvaror av allt liv och hittat sätt att tjäna pengar på allt. Vi kan nästan allt hitta svar på frågor om hur olika saker fungerar, som naturlagarna. Men ingen kan svara på varför.
Därför tror vi.
Tror jag.
Så kan rötterna få fäste nedåt, och resten sträcka sig uppåt. Mot solen, mot ljuset som värmer.
Tillsammans i mörker
Vi sitter i ett akutrum på djursjukhuset. Större delen av natten har vi vakat. Sent på fredagkvällen blev det uppenbart att hon hade alla symptom på livmoderinflammation. Ett tillstånd som snabbt kan bli kritiskt. Djursjukhuset öppnar klockan 9 och vi får hålla ut till dess. I många timmar har vi suttit eller legat nära varandra. Jag försöker lugna henne. Märker att hon blir sämre. Andas hetsigt. Mår uppenbart illa och har ont. Här i sjukrummet syns spåren på golvet. Jag stryker henne över örat. Säger tyst för mig själv, eller viskar till henne: Var inte rädd.
Jag får lämna rummet när de tar in henne för att förbereda operation. Allt ska bort – livmodern och äggstockarna. Går hemma i oro i lite mer än ett dygn. Känner hur ont det gör i mig att konfrontera den stora Rädslan. Jag behöver henne. Har svårt att göra något som distraherar. Timmarna går långsamt. Tvivel och rädsla går hand i hand.
Men, hon kommer hem. Lite sur och lite smärtad. Vi samlar ihop hennes närmaste människor. Klappar och smek. Små tårar av tacksamhet. Hennes tid hos mig och oss var inte över. Tacksägelsedagen fick en betydelse av oanade mått. Hon är buren och omsluten av något större. Vi också. Det är lätt att glömma när vardagens prestationskamp tar över.
Vi är tillsammans i mörker. Men behöver inte alltid vara rädda för det. För i det mörkret vilar ljuset. Hur jag ska ta med det lugnet och den tilliten på min egen väg är lite oklart just nu. Vacklar och kämpar. Studierna och jobbet går inte så bra ihop nu. Livet runt om pågår liksom utan mig. Det verkar som att jag behöver aktivera mitt ego för att slippa det. För att bli insläppt. Jag vet inte om jag vill det. Är trött på det där egot.
Hon har lärt mig så många viktiga saker om det där. Gör mig lugnare och bättre. Vi går vidare. Tillsammans i mörker.
Multitasking är värdelöst
Idag har jag gjort något som präglat mitt liv alldeles för länge, nämligen för många olika saker samtidigt. Det är värdelöst. Jag tappar fokus. Hela omvändelseresan verkar förutsätta att jag tok-multitaskar för att komma ur det. Det känns som att det inte kommer att funka.
Människor och systemen vi bygger. Är liksom dömda att gå under så länge som de inte är rotade. Min tro är rotad. Den har nog alltid varit det, men nu har jag fått djupare insikt och tillit. Därför känns mötet med människornas system allt mer outhärdligt. För att kunna göra något positivt måste jag fortsätta göra något destruktivt liksom. Det går inte.
Det är något helt absurt i att jag ska lära mig att verka i det omätbara varandet genom att tokprestera i det mätbara görandet. Lite som att hela ohållbarhetsrörelsen sammanfattas i den tanken. För att kunna lämna det destruktiva måste jag destruera det. Världen, existensen och alltet fungerar nog inte så, men eftersom jag inte kan bevisa det måste jag gå galningens väg för att bli fri.
Så känns det.