Kände mig naken utan ring. Så jag gav mig en ny. Gjord av silversmeden Peter Larsliden i Wadköping. Sitter nu på högerhandens ringfinger. VAR INTE RÄDD är stämplat på insidan.
Jag har inte rört vid en annan människas hud på tre månader nu. Om sex dagar fyller jag femtio. Det spelar ingen roll när jag somnar. För jag vaknar som en maskin klockan 06.30 varje dag. Kan inte somna om. Utan en annan människas lugna andetag och värme bredvid kan jag inte sova längre.
Det är något med tvåsamheten. Nej, jag är inte rädd för mig själv. Eller mina känslor och tankar. Jag klättrar inte på väggarna hemma eller tänker att jag lika gärna kan dö. Det är bara det att det känns så outsägligt torftigt att laga mat till sig själv. Att vakna, dricka kaffe i sängen och göra sig iordning utan att få känna doften av Någon. Få prata med Någon. Känna Någons doft, värme och känslor. Det känns helt poänglöst att somna ensam varje natt.
Att diska en tallrik. Ett glas. Ett par bestick.
Jag längtar inte bort ifrån mig själv. Jag längtar till mig själv i relation till någon annan. I en djupare samhörighet. Den där viljan att vara tillsammans. Dela livet. Att kunna vara i behov av någon. Att vara behövd. Att få göra gott i de små osynliga mellanrummen.
Livet är ett tvåbitars-pussel på så många sätt. Mitt liv har bara en bit. Så vill jag inte ha det.
Det handlar om den känslomässiga närheten. Och den kroppsliga. Framförallt om det där djupa tillsammansskapet. Jag har haft det och kastat bort det. Jag har haft det och blivit bortkastad. Nu har jag det inte. Och ingen har mig.
Att var i detta resten av livet känns helt outhärdligt. Tanken på att söka det igen är också lite outhärdlig. Det är inte ovanligt att människor säger till mig att jag behöver hitta mig själv nu. Att jag efter ett vuxet liv som helt varit i relation ska upptäcka vad härligt det är att vara trogen mot sig själv. Ta hand om den friheten.
Att komma ut i detta. I en pandemi i en tid när individualismen peakar. Värdelöst.
Jag är inte intresserad av mig själv på det sättet. Vet vem jag är. Börjar också att förstå varför jag är. Och jag vill vara det tillsammans med någon. Någon som vill vara tillsammans med mig för att jag är. Inte för vad jag kan vara. Eller har varit.
En respektfull, tillitsfull och kärleksfull relation i medveten närvaro. Kanske omöjligt?
Hur många låtar som helst har skrivits om det här. Ikväll får Håkan Hellström sammanfatta det:
Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga
Men jag ger den sprit och piller
För att den ska tystna
Somna in
Drick mer och slumra
Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga
…Ja hjärtat i mig är bara fåniga ord
Men det slår för dig
Tycker jag synd om mig själv? Nej, inte nu heller. Det är bara meningslöst att vara ensam. Men, det är jag. Nu har jag inte längre en lånad ring på fingret. Nu har jag min egen. Känner mig inte mer hel. Men mindre naken.
Jag har levt mitt liv så här. Borde jag sluta med det? Lägga ned det här seriemonogama sättet att leva? Satsa på mig själv och nöja mig med att ligga med någon ibland och sen bara njuta av att få vara ifred? Borde jag plocka ut det gottaste av livet genom att utnyttja någon annan för min egen skull? Fokusera på mina egna behov och begär istället för någon annans?
Samtiden och kulturen ger mig svaret JA. Men jag kommer från en annan plats. Jag kan inte sluta att vilja vara nära någon. I känslan av tillsammansskapet. Det är inte något som stänger in. För mig är det något som gör livet mer levande. Och just därför är det så svårt att känna mening efter tre månaders isolering.
Vaknade 06.30 idag. Jag har sprungit en mil. Tagit en lång dusch. Smort in kroppen med saker som ska göra huden mjuk. Vårdat en ny tatuering. Druckit gott kaffe. Suttit i solen på balkongen. Lyssnat på morgonradio.
Men jag har inte sagt ett ord. Det är så tyst.
