Publicerat

Nya glasögon och klarare syn

Sitter i soffan. Ensam. Eller nej. Hon ligger på golvet under mina ben. Vi är båda nyätna. Lång och händelserik dag på insidan. På förmiddagen fick jag sitta med och lyssna/titta på unga människor som presenterade nya hållbara idéer.  En fin upplevelse.

Det är jag och andra vuxna som ska ge dem råd. De ger mig minst lika mycket tillbaka.

Promenerade upp till city. Satte mig i kyrkan en stund. Tände ett ljus. Skrev några rader. Satt still. Andades. Kände hjärtat slå. Gick vidare till Holy Greens och pratade med Ella som gör praktik där. Hamnade i ett fint samtal med henne och franchisetagaren om Skåne, livet och drömmar om andra platser. Tog stegen över gatan till optikern och hämtade ut mina nya glasögon. Har haft problem med ögonen ett tag. Mina gamla glasögon har inte vuxit med mitt synfel. Så nu var det dags att byta. Ett år med digitala möten har fått mig att förstå att jag har tre olika behov. Ett för läsning och fotografering. Ett för rörelse (alltså när jag går, springer, cyklar, kör bil etc) och ett för långa pass med ett skärmavstånd som gäller vid skrivbordsjobb. Nu är det löst.

På vägen hem lyssnade jag på det här berörande avsnittet av Kropp och själ i P1. Var tvungen att stanna upp en stund och bara lyssna. Blev tårögd. Avsnittet handlar om de barn vi kallar hemmasittare. Men egentligen handlar det nog mer om funktionella barn i ett dysfunktionellt samhälle. Något lossnade inuti mig och min kropp mindes min barndom, min tid i skolan och ja… hela mitt liv.

Det är inte barnen det är fel på. Det är ett samhälle som har ett kallt, cyniskt och ingenjörsmässigt och kamrerigt sätt att se på människovärdet. Vi har skapat ett samhälle där ingen ska vara beroende av någon annan. Där några få personlighetstyper upphöjts till norm och ideal. De här barnen är av en annan sort. Jag vet, för jag är av samma sort. En helt annan.

Det finns en bok som kallas för Bibeln. Den består egentligen av en stor samling böcker skrivna över lång tid. En del av Bibeln handlar om en person vid namn Jesus. Många anser att han är en helig person och att Bibeln är en helig skrift. Andra ryggar tillbaka för det där och tycker att det är knas. Själv tror jag att det finns mycket klokt att hämta i Bibeln, för den som kan närma sig den med öppenhet för tolkning (och just därför tänker jag läsa teologi de kommande åren, eftersom jag vill lära mig mer om all den visdom som faktiskt finns samlad där och i de stora religionerna/livsåskådningarna).

En del av Bibeln är Markusevangeliet. Där står bland annat följande:

”Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

Hur hör det hemma i den här texten som jag skriver? Jo, den säger samma sak som blev glasklart för mig idag. I möten med ungdomar som pitchade idéer. Med min stolta dotter på jobbet. I radioprogrammet om hemmasittare. Den får mig att i djupet av mig själv känna en längtan efter att möta barn och unga med en helt annan respekt än jag tycker att vi gör vardagsmässigt. Barn och unga gör inte som vi säger, de gör vi som gör. Alltså har vi tillsammans fantastiska möjligheter att skapa ett varmare, mer tillitsfullt och solidariskt samhälle. Lite som kyrkan, innan den blev en del av nationalstatsbygget och gick vilse i maktens korridorer.

Jag borde varit hemmasittare. Vantrivdes i skolan. Inte lärandet. Inte ens skolmaten. Men det sociala spelet. Jag kände hela tiden alla spänningar och stämningar. Hur alfabarnen livnärde sig på oss andra. Och premierades för det. För mig gick det bra. Jag hade lätt att lära mig och fick bra betyg. Gled igenom skolan utan några varningsklockor. Men, jag hatade det. Varenda dag. Innerst inne gör jag det fortfarande. Står inte ut med alla mingel, möten och event där vi gör som vi gjorde i matkön, på skolgården, i omklädningsrummet och i långa korridoren med skåprader igen. Men nu i åldrade kroppar.

En gång stannade jag hemma. Eller rättare sagt, på väg till det som vi kallade lekis (nu det som kallas sexårs) stannade jag i en liten dunge. Satte mig på en sten. Kände mig mer hemma där. På lekis var många av de andra pojkarna dumma mot den pojke som jag brydde mig om och som knöt an till mig. Staffan. Jag var inte rädd för min egen skull, men plötsligt en dag orkade jag inte gå dit och se på längre. Så jag stannade i min dunge. Satt där. Det var nog på våren, för jag har något litet minne av att det var ganska varmt och skönt. Att fåglar kvittrade. Att jag kände nån slag koppling. Sen kom min pappa i vår röda Renault 4. På väg hem efter en jour på sjukhuset. Han såg mig. Plockade upp mig och sedan blev det samtal.

Efter de samtalen gick jag till skolan. Alla år. Men jag hatade det.

Som vuxen har jag tvingat mina barn till skolan när de inte vågat, orkat, velat. Genom alla stadier. Men jag har också försökt vara kvar hos dem. Låtit dem stanna hemma ibland och försökt att vara tillsammans. Jag har sett andra vuxna i min närhet kämpa med samma sak. Jag tror att vi måste hjälpa varandra att sluta kämpa mot våra barn och deras känslor. Det är något annat som är trasigt. Som inte funkar för dem. Men heller inte för oss.

Det vi kämpar för. Produktionen, tillväxten, samhällsordningen, framgångsberättelsen, ekonomin, teknikutvecklingen, politiken, effektiviseringen. Det vi kämpar för håller på att ta livet av oss som art. Och under tiden så offrar vi så många barn på framgångens altare.

Lars Winnerbäck har fångat det där i låten ”Skolklockan”. En slags sammanfattning av det jag försöker skriva just nu.

Du såg det komma, när skolklockan ringde
Det stog skrivet på den svarta tavlan
När startskottet small
För en livslång tävlan

…

Duktig är mamma
Duktig är pappa
Och lycklig är den duktiga banken
Du såg det komma genom värmda klinkers
Och en gränd som bara flyttar hur den vill
Vart ska du gå
Vart tar du vägen
När väggarna drar ihop sig mot mitten
Du klarar dig själv nu
Det är som det är
Ja vi klarar oss vi klarar oss själva
O vinden står still
Tunga hänger skyarna som
Regn som aldrig kommer ner
Det här är hur du blev

Det här är en insikt som förändrar något. Eller borde göra det. Jag måste göra något med den. Mer än att skriva det här blogginlägget som jag inte tänkt att någon ska läsa. Jag hoppas att komma på något. Men nu sammanfattar jag det så här:

Stopp.
Det räcker.
Låt barnen komma fram.
Som de är.

Det skulle kunna vara det som är själva livet. Vi kanske borde lyssna på hemmasittarna. Precis som så många andra unga så har de något viktigt att säga oss.

Publicerat

COVID, del 4

Ute och träffade en annan människa. Nämligen lilla barnet för en kort introduktion till övningskörning och dragläge. Det negativa testet och den totala pollenkänningen just nu gör att COVID är avskrivet.

Det är ju bra.

Publicerat

COVID, del 3

Tog test. Fick tillbaka ett negativt resultat. Så att jag nu sitter och nyser och är supertrött verkar inte vara något annat än vårallergin. Men, ett par dagar till i karantän måste det bli. Inkubationstiden sedan det där mötet är inte över.

Balanssinnet. Vem vet?

Skönt att inte ha viruset i mig. Än. Men förvirrad av helgens symptom och hur jag mår. Det kanske bara är våren med pollen och allt annat som hänt.

Publicerat

COVID, del 2

Ingen förändring. Känns som en influensa. Huvudvärken, kroppen, ja allt är liksom lågintensivt molande. Inga tydliga symptom från andningssystemet. Balansen fortfarande inte helt bra, men bättre. Lukt och smak funkar utan problem.

Publicerat

COVID, del 1

Igår kväll känns det som att kroppen och viruset började bekanta sig med varandra. På ett lite oväntat sätt. Förlorade balanssinnet. På allvar. Kunde inte röra huvudet utan att allt snurrade. Livet blir lite för utmanande i krypläge. Efter ett par timmar så fick jag evakuera hunden till annan plats och inse att det är dags att ligga ned. Tog den här bilden då. När det var som snurrigast, innan jag släckte.

Sov djupt och vaknade med tryckande huvudvärk, ett högt öronsus, ont i halsen och en känsla av att vara väldigt torr i hela andningssystemet. Känner mig varm, men har inte feber. Balansen bättre, kan gå upprätt men vill hålla mig i något.

Så det var rimligt att ställa in igår. Och den närmaste tiden. Kylen och skafferiet  håller mig närd i veckan. Jag har människor jag samtalar med.

Väntar in allvarligare symptom innan jag testar. Varför? Jo, jag är ju ganska säker på vad det är och kommer inte att utsätta någon annan för risk ändå.

Publicerat

En morgon och en slump

Födelsedagsmorgon. Femtio. Jag ägnar den efter en stund åt att ställa in alla mina planer. Eftersom jag umgåtts med någon som är bekräftat COVID-bärande. Så det lilla minimalistiska firande jag planerat är inställt.

Det är som det är. Får bli lite Zoom-häng med mina barn och de närmaste. Torftigt? Ja, men helt rimligt i enlighet med hur just den här tiden i livet verkar utspela sig. Nu är jag verkligen i öknen. I frysboxen. Jag ska inte föra smittan vidare.

Mitt på dagen ringer en person och ursäktar sig. Undrar om någon begått ett misstag och om jag vill att en sak tas bort. Jag tittar. Blir tårögd av glädje och tacksamhet. Några ungdomar läser en text jag har skrivit. Tillsammans med någon. En text som blev en del av en morgonbön. Just den här morgonen. Om du känner mig tillräckligt väl, så vet du. Varför jag blev uppringd. Och också varför det känns så fint att just den här texten fick den här formen just den här morgonen.

Slumpen.

Eller nej. Snarare meningen.

Publicerat

Från en femtioåring

Tack.

Ett litet ord. Men det var det jag tänkt ha som tema på festen. Den där festen som inte blir. I femtio år har jag glömt att vara tacksam lite för ofta. Därför jag hade tänkt vända på ordningen och hålla talen själv. En rad tacktal till människor som hjälpt mig i livet. Det var nu jag ska skulle ta till de där starkast laddade orden. För att visa hur mycket du betyder för mig. Din hjälp, din respekt och din kärlek. Eftersom det behöver berättas.

Det blev inte så. En pandemi, en kall vår och ett smärtsamt uppbrott kom emellan. Det är inte dags för fest just nu. 

Tiilit.

Också ett litet ord. Utan det ordet går både jag och vårt samhälle sönder. Även våra viktigaste personliga relationer. Jag är helt beroende av människor jag kan lita på. I sammanhang som är trygga och stabila, i en föränderlig värld på en planet som rör sig i alla riktningar på väg i enorm hastighet i ett evigt och expanderande universum. Allt och alla förändras hela tiden. Våra kroppar består till större delar av andra levande organismer än oss själva. Våra celler byts ut konstant. Det är lite rörigt att vara människa. Så det är viktigt att känna tillit. Men jag blev en sån som klarar sig själv. Jag har svårt med tilliten. 

Jag önskar att någon kunde hjälpa mig med det. Vara någon jag kan lita på. Även i det allra sköraste och känsligaste. Jag vill vara en sån människa. Som du kan lita på.

Tro.

Jag vill tro. På någon. På något. När tron sviker försvinner också hoppet. När samhället vi utvecklar verkar byggas på att inte tro då vill jag inte vara med längre. Då vi skapar gemenskaper kring att vara MOT saker. Det är inte mina sammanhang längre. Jag har sökt och letat. Försökt tro på rationalitet, politik, system. På vänner, tvåsamhet och musik. Ibland har det gått bra, ibland inte. Jag tror på ett liv före döden. Och efter. Jag tror att vi kommer från samma källa, och att vi är på väg tillbaka dit. Att livet är ett mellanrum. Jag tror på det som jag tolkar in i de stora livsåskådningarna, religionerna och filosofierna…. nämligen att människor ska vara snälla, för då blir det bra. När vi hjälper varandra och ber om hjälp. Jag vill tro. Så nu slutar jag kämpa mot min tro. Jo, jag tror på Gud. Men vad det betyder återstår att upptäcka. För mig är Gud summan av allt liv. Summan av oss. Allt liv. En flod vi alla är en del av.

Zen-mästaren Shunryu Suzuki har fångat det där i en vacker liknelse som går ut på att vi är vattendroppar. Var och en av oss. Vi flyter stilla fram i en flod. Där är vi nära varandra. Så nära att vi inte kan känna oss själva. Vi blir floden tillsammans. Sen når vi ett högt vattenfall. Delas upp. Faller fritt. Som små enskilda droppar vatten. Individuellt fritt fall. Och det är lite stökigt på vägen. Sen når vi slutet. Och blir en del av floden igen. Jag vill tillbaka till floden. Men faller gärna en stund till. I en starkare känsla av samhörighet.

Därför har jag sökt teologprogrammet. Om det är meningen så blir jag antagen.

Tvivel.

Tvivlet verkar vara trons tvilling. De kommer i par. Men vad finns det att tvivla på egentligen? Vad är jag rädd för? Varför är jag så frustrerad så ofta? En klok människa sade till mig en gång: Den som inte vet hur det är att bli älskad kanske har svårt att älska. Tvivel kommer från samma håll, tror jag. Jag har fått höra att jag är jag-svag. Att jag är för känslig, för jobbig eller för fluffig. Att tvivlet är mitt eget fel. Eftersom det bor i mig.

Eller så beror det på sällskapet. Vem vet? Är du olycklig? Byt sammanhang och sällskap. Du kan inte klara det ensam.

Men….det går att leva utan att skada sig själv eller andra på vägen. Då behövs människor som är beredda att vara i relation – som vänner, älskande, familj eller något annat – på just de villkoren. Jag gör ett val varje morgon när jag vaknar. Ska jag gå ut i världen och hjälpa mig själv till allt jag begär? Ska jag gå ut i världen och hjälpa andra till det de behöver? För mig är det nog inte val. Har aldrig vara det. 

Vill hjälpa andra, men kan inte be om hjälp. Jag har svart bälte i att klara mig själv. Det har gjort mig ensam. Vill inte leva resten av mitt liv på det sättet. Men, nu är jag lite bränd. Jag försökte. Det gick inte så bra.

Var inte rädd. Viktiga ord jag tatuerat in på kroppen. Men, jag är rädd, känner oro. Samhället är på väg i en riktning. Åt ett håll dit jag inte vill följa med. Det politiska samtalet har havererat. Grundläggande mänskliga rättigheter är hotade även i vårt lilla kungarike. Klimatkrisen är här och vi har redan dömt de som ska leva efter oss till stora lidanden. Ändå når vi inte fram till djupare insikter som kan hjälpa oss att minska detta framtida lidande genom att vara lite mer nöjda här och nu.

All den här egokampen. Jakten på bekräftelse. Som får hyggliga människor att bete sig illa mot andra. Som definierar ett vi mot ett dom. Som får oss människor att begå brott varje dag mot allt annat liv vi hör ihop med. Den kampen, kriget mot livet. Jag tänker inte vara med i det längre.

För ganska många år sedan satte jag upp nån slags mål. Att överleva till femtio. Jag var kraftigt överviktig, utbränd och åt läkemedel varje dag för att orka leva och för att ta hand om de farligt höga nivåerna av fett i mitt blod. Jag tänkte att om jag överlever till femtio så får allt annat bli en bonus. De senaste tio åren har det funnits tillfällen då jag inte trott att jag skulle lyckas ta mig hit. En och annan stund när jag inte velat.

Den dagen är här nu. Livet har bytt riktning. Rejält. Det är vad det är. Jag är ingenting och det är bra. För nu har jag lättare att vara en del av allting. En knappt mätbar liten del av ett enda enormt och vackert sammanhängande system av liv. Kolatomer som cirkulerar i ett kretslopp över tid. Vi kan kalla det här systemet Jorden, Gud eller kanske livet. Fram till nu har jag kämpat för mycket mot det här livet.

Livskrisen. Är inte kris livets villkor? Något okänt tillfälligt vi kan ha svårt att möta. Svårt kämpa mot. Det går inte att preppa mot livet. Det går inte att vara resilient om det är själva livsvillkoret jag ska vara motståndskraftig mot och överleva. Meningen med livet är just döden. Att fåfängt försöka att fly ifrån det ovillkorliga faktum att livet är ett tillfälligt uppehållstillstånd är inte att leva. Vad är det jag kämpat mot? 

Jag vet inte längre.

Men kampen tog mig hit och nu är den över. Jag överlevde de första 50 åren, och det är dags att slappna av och göra plats för livet. Något att lita på. Något att tro på. Något att känna tacksamhet inför.

Något och förhoppningsvis någon.

Om du har läst det här så kanske du är en av människorna jag vill tacka. Då kommer vi att hitta sätt där det kommer att bli möjligt. Jag tänker inte vänta till någon särskild dag. Utan tänker leva och uttrycka den tacksamheten när vi möts. Jag har saknat dig. Längtat efter dig. Nu är jag trött på att prata med mig själv.

Livet är ganska minimalistiskt sedan en tid. Som en lång fasta. Det enda jag ÄR…. är den människa som två fina människor kallar för pappa. Hanna och Ella. Mitt livs allra största och eviga upplevelse är alla känslor som de tog med sig in i min existens. Till dom vill jag hela tiden viska, säga och skrika när det behövs:

Var inte rädd.
Du är inte ensam.
Vi är på väg hem.
Det bästa har inte hänt än. 

Resten får vi hitta på längs vägen. Gärna tillsammans.
Tack.

Och så en sista liten grej.

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin.
Men när tyrannerna sitt slut  begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.

Avslutningsvis skickar jag med en psalm. En fin text om livet, skriven av Ylva Eggehorn. För dig som tycker att ord som Kristus och Gud är jobbiga. Byt ut de orden mot det som de kanske verkligen betyder. Livet. Den här versionen har jag haft tröst av under en vår som inte blev som jag tänkte mig. Upploppet på vägen hit. Till dagen när jag kan sluta fundera över hur det blir efter femtio.

Den är här nu. Det verkar som att jag tog mig hit. Tack för att du var med.

 

Publicerat

Sitt ned i båten

Ibland är det nog bättre att inte skriva de där orden som rusar runt i hela kroppen i VERSALER och vill ut. Ibland måste en nog sitta ned i båten, andas djupt och låta saker försöka bero.

Jag brukar säga: Håll kursen, var inte rädd, det bästa har inte hänt än.

Nu vill jag skrika något helt annat. Men jag gör det inte. För hjärnan säger till hjärtat att det ändå inte kommer hjälpa. Jag är fast i den här destruktiva loopen ett tag till.

Men…. kan jag få  pysa ut att det känns sorgligt att det lilla femtioårsfirande som mina barn, deras mamma och en god vän ändå öppnat för ser ut att brinna inne eftersom jag hade det dåliga omdömet att lita på en annan persons omdöme och nu troligen varit närmare det där viruset än jag varit på hela året. Trots den isolering jag hållit så länge. Jag lär inte utsätta de jag älskar för risken att jag kan vara smittad utan får nog vackert bädda in födelsedagen i tvingad karantän.

💀🦠🖤

Publicerat

Genombrott eller sammanbrott hos terapeuten

Tar en bild. Väntar hos terapeuten. I den där stolen sitter en ängel. Eller ja, en människa. En varm kännande människa som försöker hjälpa mig att förstå något.

Jag är lite trasig. Har kämpat lite för hårt lite för länge mot något. Något som tog slut innan det ens hann börja. Trots fem års kamp. Jag har försökt göra mig förstådd men inte lyckats. Kanske är det meningen? Kanske är det mitt liv? För det har ju på något sätt alltid varit så. Jag lärde mig aldrig att lita på andra människors känslor. Att det finns människor som är beredda att lita på mig. Att dela allt. Det började tidigt. Och fortsatte. Sen blev det lite jättedumt att den stora kärleken skulle komma på det sätt som den gjorde.

Framförallt blev det dumt att den exploderade och försvann. Blixtsnabbt. Som att den aldrig fanns. Trots att den gjort om hela mitt inre.

Nu sitter jag här. Fyra dagar kvar till femtioårsdagen. Försöker få hjälp med att förstå varför jag bara verkar kunna definiera mig själv i relation till någon annan. Varför jag är så tvångsmässigt omhändertagande hela tiden. Kanske framför allt varför jag tycker så mycket om det. Det är som att jag ska tycka att det enda jag vill göra är något fult som jag borde sluta med.

Efter två månader vid sidan av. På hotell och på resande fot. Allt är ute i ljuset och människor hör av sig. Tar hand om mig. Så gott det nu går. Mest tar jag hand om mig själv, som vanligt. Men jag är så tacksam för de som verkligen ställer sig bredvid mig just nu. På olika sätt.

Jag har inte känt en annan människas kroppsvärme eller hud på flera månader. Ingen har känt min. Det är en episk tid att göra den här ökenvandringen. Att sälla sig öga mot öga med den mörka känslan av att vara ensam och inse att jag verkligen är det. På riktigt. Samtidigt som jag inte är rädd, eftersom jag vet att allt kommer att bli bra. Att jag har människor runt omkring mig som fångar mig om jag faller.

Känslorna är så starka. Sorgen är ibland outhärdlig.

Vi pratar om det. Och annat. Terapeuten och jag. Det sägs så mycket fint. Ängeln i rummet ger mig utrymme att hitta svaren inne i det där bröstet som väntar på att fyllas. Det ekar lite tomt därinne.

Det är jag nu. Och alla andra. Jag mår bättre än på länge. Ibland mår jag bottenlöst dåligt. Allt är nog som det ska. Men, det bästa har fortfarande inte hänt.

Publicerat

Människor som vill mig väl

Tack till dig som mötte mig i helgen. På promenad. Över en öl. I en trädgård. I en mailkonversation. I en chatt. Den här helgen gjorde det stor skillnad för mig. Jag är ensam, men inte så ensam. Vi är fler. Vi kan ta oss an de stora och svåra frågorna om vi hjälper varandra. Om vi ber om hjälp.

Det är fint.