Läser Spoon River-antologin av Edgar Lee Masters. Där talar de döda från den djupa tiden. Påhittade små dikter från en lika påhittad plats. Men ändå väldigt levande. 1915 publicerades den. Idag är den lika tidlös som en kyrkogård. Mötet med de som gått före oss kan vara väldigt givande för den som stannar upp. För mig som stannat upp rejält är det väldigt levande. Att förstå att jag inte är ensam utan hör samman med människor i ett mycket längre perspektiv än jag förstått under alla år jag var fullt upptagen med mig själv och alla kortsiktiga mål, visioner och relationer.
Den som förklarar livet krig kan inte inte vinna. Inte heller den som försöker fly från livet. Det har blivit så uppenbart. Skönt.