fredrik welander i ett långt samtal
Öppnar butiken om en liten stund. Ska skriva en ansökan som kanske tar mig till en annan plats. Funderar över tystnaden. Ingenting hörs från andra sidan. Var det kanske så hela tiden? Att det inte var någon hemma där. Någonsin.
Några som är hemma är barnen som kallar mig pappa. Som jag ska ringa senare idag. Hanna fortsätter att vara kreativ tillsammans med Stonemountain Orchestra. Här är resultatet av nattens jobb för dem.
Det här är Jen och Christoffer. Fina vänner. Begåvade. Han har skrivit texter som jag har tatuerat in på kroppen. Ord som känns hämtade från mitt innersta. Här är en sång till. Som jag förstår först nu.
”I’ve never been close to dying
Never really been alive
I’ve never been in the dark
I’ve never been in the light
I’ve never been anything
I ever thought I would
But I did everything
I ever thought I could
And I let it grow
Then I let it fall
I had to let it go
When I lost it all
I lost it all for you
Only you”
Det är fritt fall inne i magen.
Tänk att jag fick sitta i en stor kyrka som är mer än 700 år gammal igår. Och leda samtal med några av de klokaste människorna i Sverige. Om djup tid, mening, klimatkrisen, hållbarhet och existens. Som ett resultat av en idé jag bar i många år och sedan gjorde något med.
Kommer att sändas i Kunskapskanalen om någon månad. Tacksamheten är stor.
”När dom gamla träden huggits ner
Idioterna dom vann
Allting dör, hav och land
Är det då så konstigt att hon vill dö ibland?
Hon vill skylla på nån men hon vet inte vem
Hon säger: Jag får väl skylla på mig själv
Tänker samma tankar om och om igen
Tankar som fått sitt eget liv”
En människa som känner mig väl skickar en låt. En låt med en trio jag lyssnat på en del. Men den här låten har jag inte hört. Lyssnar, faller fritt inombords och får en ny nationalsång.
Franska trion.
Är det konstigt?
En låt som sammanfattar allt. För mig. Går på repeat idag.
Sitter i butiken. Haft öppet en timme. Ingen har kommit in. Förbereder måndagens föreläsning om pitch för musikproducenter. Kommer av någon anledning tillbaka till det där fina projektet som mitt stora barn är en del. Till just en låt Någon och jag delat känslor i. Fina minnen av något som varit bra. Ändå sorgligt att lyssna på. Texten får ny mening och mina ögon blir blöta från insidan och svämmar över.
Fint. Musik och tårar. Känslorna finns kvar. Spår av liv.
En skäggig man kommer in i butiken jag driver just nu tillsammans med Någon. Han har med sig ett litet barn. Går runt och tittar, frågar och köper ett par feministvantar. Vi fastnar i ett samtal. Han är doktor i statsvetenskap. Inriktad på rasism och politisk extremism. Vi diskuterar hållbarhet, samhällsutveckling, bildning och mjuka upplysningsfrågor. Samtalet är väldigt fint och vi kommer överens om att fortsätta det nån gång.
När han ska gå presenterar han sig. Och det visar sig att han dessutom är hjärnan bakom ett av de bästa svenska banden genom tiderna som har gjort den här låten – en av världens allra bästa någonsin.
Storartat fredagsmöte. När jag någon timme senare står i den långa insläppskön till Systembolaget. Då får jag ett skönt mailsvar från en av den svenska förvaltningshistoriens och välfärdssamhällets allra klokaste människor. En idol och förebild. Som jag ska träffa nästa vecka i ett samtal som spelas in för teve.
Skönt avslut på en ganska turbulent vecka. Nu går jag iväg och hänger hos en ängel. En unik människa jag är tacksam över kallar mig sin vän.
Sådär. Stänger igen en riktig rövdag. Åker norrut imorgon för att sätta igång något som ska avsluta något annat.
Här i Malmö går någon eller några runt och försöker döda träd. Jag har sett spår av detta våldsamma beteende i alla parker och på kyrkogårdarna. Kommunens experter försöker hjälpa träden att läka genom att plåstra om den med plast och silvertejp. Ett träd som får en liten skada i sin bark kan läka det själv. Ett träd som får stora skador får svårt att överleva. Av samma anledningar som en människa skulle få det.
Det här är galenskap. Någon hatar livet så mycket. Eller naturen. Eller något annat. Att begå våld mot träd. För mig är det liksom oförsvarligt och oförståeligt.
Ledsamt. Vi behöver träden. Mer än de behöver oss.
Vaknar och känner mig liten. Sista dagen i Malmö för den här gången. Norrut igen för att möta allt som finns där. Allt som måste göras. Saknar nån slags närhet. En känsla av att höra samman. Gör klart presentation för morgondagens två timmar i Zoom om relationer som viktigaste kommunikationskanal i ett konstnärligt entreprenörskap. Följer uppdateringar från glaciärkollapsen i Himalaya. Ute är det grått och kallt.
Saknar mening idag. Är långt från allt och alla.
Limhamn. Vid vattnet. Ett par snedsteg från Dragörkajen. 2022 eller 2023 är det inflyttning i kvarteret Sjöscouten. Något att hoppas på och längta till. Nu är det förstås så att en rad händelser behöver just hända för att jag ska vara en av de som flyttar in här. Men, vi får se.
Timmar i solen idag. Jag var inte ensam. Mängder av människor fyllde stränderna och ytorna närmast havet runt Ribersborg idag. Jag förstår varför. De här dagarna har varit viktiga. Min mage har pratat klart. Det är hit vi ska. Magen och jag.
Ett par timmars häng med min vän Charlotta idag. Klok som en bok. Inspirerande. Kallt i nordanvinden, men så skönt med solen i ögonen.
Vad är det med havet? Mitt svar får nog bli en motfråga. Vad är det som är så svårt att förstå?