Publicerat

Barn som flyttar hemifrån, eller saker som verkligen inte blev som jag tänkte att de skulle bli

Städar ur ett rum. Nu har lilla barnet flyttat ut. Eller rättare sagt hem till mamma på heltid. Ett jäkla sår. En reva mellan mig och allt. En kamp jag inte vann. Inte mot barnet, men mot omständigheterna. Jag är fortfarande ursinnigt ledsen för det.

Flickorna som kallar mig pappa försvann. De liksom rann mellan mina fingrar de här åren när allt förändrades. Eller när jag förändrade allt. Stora barnet flyttade hemifrån när det var som allra sårigast och kriget pågick för fullt. Lilla barnet nu, efter en lång tid av försök.

Jag tror att vi är överens. Hon, jag, hennes mamma. Men det gör ändå ont. För att vara överens är nog mer en grej för huvudet än för hjärtat. De sista åren innan uppbrottet var Captain America en idol. Nu när jag städar ur hennes rum ligger han omkullvält bakom andra saker på skrivbordet. Tiden går, och det är som det ska.

Men, jag önskar att jag kunnat vara lite mer som kaptenen. Då hade jag kanske inte städat ur rummet nu. Eller åtminstone kunnat acceptera det i magen/hjärtat nu. Inte bara i huvudet.

Jag har inte något barn hemma längre. Som kallar mig pappa. Om ett halvår fyller jag femtio.

Publicerat

Samma plats, eller?

Sommarens sista dag. Imorgon börjar lilla barnet gymnaiset. För mig sätter jobbet igång på allvar. Det är som det är. Sommaren blev som den blev. Allt är som det ska.

Samma plats? Ja och nej.

Publicerat

Livet i en låt

Livet har länge handlat om tvivel.

Om mig själv. Att jag duger. Att någon behöver mig. Att det jag gör betyder något. Om andra. Att de vill mig väl. Att de går att lita på. Om något större. Att livet faktiskt har någon större mening än strävandet, jobbandet, ätandet och allt det där andra som inte sällan kallas verkligheten.

Ibland känner jag mening.
Oftast inte.

Kanske är det sökandet i sig som är grejen. Tvivlandet och letandet. Åren som går gör dock att hela grejen blivit annorlunda. Tidigare gick det att jaga normala mål. Karriären, husen, barnen, semestrarna, idéerna och de stora projekten som skulle beundras av andra.

Allt det där är borta nu. Ger inget längre. Det är som att livet just nu är ett väntrum. Döden blir allt mer närvarande i tankarna. Plötsligt förstår jag det där som någon klok människa berättade för en tid sedan. Att det inte räcker att intellektuellt förstå att det finns något utanför vårt medvetande som kanske är ALLT. Att det krävs en starkare känslomässig upplevelse och tro.

Det handlar inte nödvändigtvis om religion eller teologi. Jag tror kanske mer att alla berättelser om Gud, Jesus, Buddha, profeterna och profilerna i de stora religionerna och filosofierna handlar om oss människor. Och om de där känslorna. Att det är känslorna i sig som är livet. Det jag tar in med mina sinnen behandlas inte av en dator. Utan av mig.

Det mest och det bästa är omätbart.

Men, jag saknar tilliten och tron. Just nu är min koppling till ökenvandringen i sig. Att upptäckandet i sökandet skapar känslor. Ensamheten, tvivlet och allt stök i det som kallas vardagen tar fortfarande upp nästan all den vakna tiden. Så jag ligger och vrider och vänder på mig som en mask när jag ska somna. Ett par timmar. Sedan sover jag som i medvetslöshet ett par timmar.

Ber om lugn. Och människor som inte säger att det här är något jag måste fixa på egen hand. Det har jag provat ett helt liv. Jag behöver någon som tror på mig. Jag behöver tro på någon. Djupare än någonsin tidigare.

Så plötsligt kommer en låt. Som sammanfattar allt. Den djupare meningen i det får klarna.

A treehouse wait – I believe in you

Publicerat

Hemfjärden

Paddlade på Hemfjärden idag. Alltså den stora vattenspegel vi kan se från Örebro. Där vi springer. 49 år gammal kom jag alltså dit. Det var fint. Nu har jag alltså paddlat på Vänern, i sjöarna i Bergslagskanalens system och här hemma i Svartån och i Hjälmaren. Bra första säsong. Hoppas kunna få prova Klarälven också innan säsongen är över. Plus några etapper högre upp i Svartån med övernattning.