Publicerat

På grund

Ensam i stugan. Vinder viner och regnet faller. Hunden är trött och håglös. Vill inte äta. Vi har gått på grund. Livet i exil fortsätter. Självvalt? Kanske. Funderar lite över vägval. Såna jag gjort som förändrat mitt liv. Några var bra, andra var det inte. Vägval andra gjort som förändrat mitt liv.

Jag är trött. Kroppen fortsätter brytas ned. Ska ju tillbaka till jorden. Jag känner det som en ständigt närvarande smärta i nedre delen av magen. Jag känner det som en ständigt molande känsla i ryggen.

Det är skönt att vara ensam. Ständiga impulser och begär försvinner. Jag behöver inte vara i andras kamp och hets. Men jag saknar närheten. Jag längtar efter att kunna lita på någon. Känna någon slags förutsägbarhet i tillvaron. För fem år sedan förändrades allt. Sedan dess har allt flutit. Förändrats om och om igen.

Inget är allt. Allt är inget.

Men det känns lite för isolerat på grundet jag står på. Jag saknar barnen som kallar mig pappa. De som inte verkar känna sig nära mig längre. Jag saknar lusten av att vara på väg någonstans. Mot bättre tider. Jag forsätter att sakna mina bröder och mina föräldrar.

Och jag saknar någon. Någon jag valde att gå tillsammans med. Som det inte verkar gå att gå tillsammans med. Vi måste visst gå på varsin väg. Som kanske kan korsas ibland.

Läser ord jag skrivit tidigare. Inser att jag längtar efter sällskap. Jag vill vara med människor jag kan lita på. Som vill mig väl. Som jag vill väl. Som har tid, lust och känner mening i tillsammansskapet.

För en tid sedan fick jag en fråga. Den handlade om hur jag planerar att fira min femtioårsdag. Den närmar sig. Jag vet inte. Med människor som tycker att den är värd att fira kanske? Jag har haft en tanke på att bjuda in till någon slags tacksägelse. Där det är jag som håller talen. En rad tacktal till människor som hjälpt mig. Som gjort saker för mina vägval.

Men just nu, här på grundet, har jag lite svårt att tänka på det. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg just nu. Kan inte bli kvar här. Men har ingen aning om hur jag ska ta mig vidare.

Tittar på bilden. Ser det trasiga ansiktet. Börjar googla.

Publicerat

Paddling är zen

Jag hittade något. Något som gav någon slags ro. Eller något som alltid givit det. Vattnet, alltså. Det är något med att få komma ut på vatten. När det är stilla. När vinden inte viner. När ytan stillar sig och bara ligger där. Ljuset, reflexerna och allt. Där vill jag vara. Långt borta från allt som människorna skapar. På vattnet är det stilla. Där får tankarna och känslorna plats. Där går det att vara utan att prestera. Och plötsligt är jag närvarande i varje andetag. Då ser jag dem. Djuren som drar sig till vattnet. Och allt det där enorma ALLTET som i varje egen liten del är någon slags INGENTING.

Det är som zen. När vi förstår att vi inte är något, är det lättare att vara allt.

Det är så mycket enklare. En del av mig vill paddla ut och aldrig återvända. Men, det gör jag. Jag återvänder. Fortsätter söka. Försöker hitta ett sätt att leva som inte kostar med än det smakar.

Hur det går? Oklart. Men paddlingen gör livet lättare, skönare och mer innehållsrikt. Genom att inte kräva så mycket.

Publicerat

Kärlek eller vänskap?

Tänk om förälskelsen tar slut. Att passionens klarhet grumlas och synen blir så där vardagsgrå-starrig igen. Vad händer då? Vad händer om det visar sig att grunderna för en djupare vänskap saknas? Tänk om det går att bli passionerat förälskad i en människa det senare inte går att vara vän med.

Det skulle ju vara helt orimligt. Då skulle ju passionen vara något helt annat än kärlek. Och en lögn från det första ögonblicket.

Jag tror att gamla sår inte läker. Kanske lär vi oss att leva med dem, kanske är de infekterade hela livet. Läker, det gör de sällan. Men, vi lockas att tro det i en hetsätande snabbmatskonsumtionskultur som helt bygger på att lösningen till ditt nya lyckliga liv finns där nånstans. Du måste bara köpa rätt pryl eller rätt behandling. Hitta rätt människa. Rätt hus. Rätt barn.

Sen går vi tillbaka till GÅ igen. Börjar om. Upprepar. Livet verkar vara en loop. Där det går lite fortare och blir lite hetsigare för varje varv. Någon dag kommer motorn att gå sönder. Då blir allt stilla. Kanske är det då som den där klarsynta passionen får plats. Som Tomas Tranströmer skriver i ”Flygblad”:

”Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället.
En dag ska vi lossna från allt.
Vi ska känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.”

Ibland längtar jag dit. Vill bli både mildare och vildare.