Sitter ett tåg österut. Ska gå av i Flemingsberg om en timme eller så. Det har gått månader sedan jag åkte tåg senast. För det är ju den våren. Utanför är försommarlandskapet väldigt vackert. Jag vill liksom kliva ut genom rutan och bara gå.
Att kunna lita på någon
Jag vill kunna lita på någon. Veta att det finns band och sammanhang som är kravlösa. Men, det är förtvivlat svårt. År av ältande och timmar av terapi har inte riktigt gjort det klart. Idéhistoria, teologi, psykologi, sociologi, konst, musik, litteratur, teater och varenda mänskligt uttryck (känns det som) vittnar om den där grejen. Att vi människor hör ihop och att det är först när vi känner att vi har de där banden som vi kan känna mening.
Behov och begär är två olika saker. Lätta att blanda ihop.
För mig blir samtal med andra om sånt här inte sällan dåliga. Slutar med argumentation, intellektualiserande eller något annat. Försvar, ord och en riktning i rakt motsatt håll. Det har tagit mig till beslut som varit direkt skadliga. Och gör det fortfarande. Veckan som kommer inleds någon slags diskussion/förhandling jag inte vill gå igenom.
Men hur gör jag? Som lärt mig i livet att klara allt själv. På mitt självutplånande sätt. När jag mött en människa jag älskar, som gör på exakt samma sätt, men tvärtom. Klarar sig själv och ser till att göra det.
Hur ska det gå att lita på?
Omstart, Värmland och Skåne
Haveri. Tänker på avståndet och åker till stugan. Vilda och jag. Tystnad. Tankar. Känslor. Hur startar en om något som verkar svårt att starta om? Är det dags nu att ta klivet söderut, och bara ta emot det som kan komma av det beslutet? Försöker stanna upp. Andas. Öppnar dörren till skogen. Den kalla morgonluften är klar. Stannar upp i den klarheten en stund. Tänker på avståndet.
