fredrik welander i ett långt samtal
I helgen fortsatte vi läsa oss att baka. Fyra olika bröd. Levain, baguetter, småbröd och det första grytbrödet. Alla blev bra. Nya handgrepp, mjölblandningar och känslor. Det är som sagt fantastiskt att upptäcka detta. Att äntligen kunna skapa något från noll. Som blir bra. Som uppskattas.
Dessutom närkontakt med tussilago. Fint.
Oskarparken idag strax efter klockan tre på eftermiddagen. Gammal systemkamera, macro och närbildslins. Framför allt krokus på väg upp.
Alltså det här brödet. Har hittat en recept jag klarar. Det är enkelt, tar tid och blir fantastiskt gott bröd. Den här morgonen baguetter och frallor. Ska vi ta med när vi äter frukost med vänner.
Jag älskar att hitta något jag kan göra rent praktiskt. Hela livet har gått ut på att prata, lyssna, tänka och försöka påverka människor. Eller ge råd. Ibland har det varit värt något, men oftast har det inte varit något annat än fåfänga försök att hitta sammanhang. På gott och på ont.
Men, det här bakandet är något annat. Det börjar så enkelt, med bara lite mjöl och lite vatten. Sen matar jag den där kladdiga lilla smeten och den får liv. Tillför mer mjöl, mer vatten och låter den jäsa. Den tar sin tid. Min påverkan är minimal. Men den gör skillnad.
Jag gör något på riktigt. Det är skönt.
Det finns en grej jag inte klarar av i samtidskulturen. Selfiekulturen har dödat känslan av att ta ansvar. När jag ser just de makthavare som barnen protesterade mot i fredags gå ut och mingla med demonstranterna, skriva peppiga uppdateringar och ta selfies med de unga…. då börjar det koka i mig.
Makthavarna förstår inte att det är de som är målet. Att det är de själva som ska fatta klokare beslut. Eller så förstår de, och visar upp en cynism som är enastående.
Jag har lämnat det politiska parti jag var medlem i nästan tio år. Varför? Jo, på grund av denna kultur. Vi kommer inte att ställa om våra levnadssätt, samhället och världen med partipolitikens hjälp. Den för upptagen med kampanjer och att ta ansvar genom att inte göra något.
Vi har inte tid med det.
Greta Thunberg och de barn som protesterar är inte några jäkla logotyper eller strålkastare vi ska utnyttja. Sluta backa Greta. Gör som hon istället.
Sov på sjukhus inatt. Med lilla barnet. Hon togs in akut igår kväll med fruktansvärd huvudvärk, kräkningar och allmän smärta i kroppen. Hennes mamma var med henne och jag gick dit eftersom jag inte hade något val.
När barnen lider ska jag vara med. På ett ganska självklart sätt blir livet sällan mer levande. Alla känslorna på samma gång. Villkorslös kärlek, hjälplöshet, oro, stress. Det togs prover och sattes in smärtstillande. Men, de ville behålla henne över natten. Jag stannade hos henne.
Frågor i huvudet och magen. Hjärnhinneinflammation? Influensa? Något annat?
Med tom mage och utmattad av smärtan kändes det skönt att hon fick vara i vårdens varma händer med ett blodsocker som höll sig lågt. Sent på natten fick vi besked om att det var influensa. Vi fick order om att stanna i vårt rum och sen fick sällskap av en mycket mindre människa som var smittat av samma virus. En liten människa som fick andningshjälp.
En annan mamma och en annan pappa. I samma känslor som jag. Och så vårdens fina människor som tog hand om oss. När jag gick hem igen, efter att läkaren givit oss några fler besked och hennes mamma hämtat upp henne, slog hjärtat lugnt. Gick längs Trädgårdsgatan hem i regnet och kände in i märgen hur livet faktiskt är.
Sen öppnade jag Facebook. Fullt av vuxna som hånar barn som demonstrerade mot just oss vuxna och vår totala oförmåga att göra det som krävs för miljö och klimat. Stängde ned. Har inte tid med den där typen av låtsasliv längre.
Jag har något viktigare att göra. Oklart vad, men jag tror att det handlar om att leva.
”There was a time I spoke the truth
But my younger years were wasted on my youth”
I lördags lade sig några nya vänner till mig på golvet i ett köpcentrum i centrala Örebro. De gjorde det för att visa att människan håller på att dö ut. Och att vi gör det av egen hand. Jag har mött de här människorna under våren och imponeras av deras beslutsamhet. Det här är vanliga människor. Som har barn, föräldrar, tentor, jobb, familjer, vardagsproblem. Inga proffsaktivister, utan människor som inte längre klarar av att leva med vetskapen om människans bidrag till miljö- och klimatförstöring och vad den leder till.
Jag är en av dem, men kommer kanske inte att ligga på golv så ofta. Tror att jag kanske är bättre på andra saker. Dessutom är jag skiträdd för direkta aktioner. Igår skickade jag in en debattartikel som jag skrivit tillsammans med några andra människor som engagerat sig i samma folkrörelse. I den skriver vi varför vi ställer oss bakom Extionction Rebellions krav och engagerar oss i rörelsen.
”Vi är naturen som försvarar sig själv. Vi förbereder oss och blir fler. Nu kräver vi att Örebros beslutsfattare börjar agerar proaktivt. De har alla fakta de behöver. Då kan vi lägga den korta tid vi har till att hitta lösningar tillsammans.”
Extinction Rebellion är en global folkrörelse. Nu finns den även här, i min lilla hemstad. Symbolen med timglaset och jorden bär ett viktigt budskap. Symbolen handlar om utrotning. Cirkeln är planeten vi lever på och är beroende av. Timglaset visar att tiden rinner ut för de flesta arter som lever på jorden. Även människan. Vi befinner oss i den sjätte massutrotningen – Holocene. En ensam art – människan – påskyndar och påverkar massutrotningen. På grund av oss kommer ungefär 50 procent av alla nu levande arter att vara utrotade om några årtionden. Med stor säkerhet kommer detta att leda till en total ekosystemkollaps och även utrotandet av människan.
Vi kommer förstås att hånas, hatas, hotas. Andra kommer att vara rädda för oss. Tycka att vi är otäcka i våra krav eller aktioner. Så är ju samtiden. Men, jag har inte tid längre. Jag försökte med partipolitiken, men den var inte min väg. Där krävs det helt andra egenskaper och förmågor än mina.
Jag måste göra vad jag kan för att bidra till förändring. Ska jag vara ärlig så är det inte mänskligheten i sig jag tror att jag kan rädda. Men mina barn. De som ska leva efter mig. Jag börjar förstå vilka fasor de kommer att tvingas gå igenom. Om vi inte omedelbart börjar agera som att vi tar utrotningen på allvar.
Det är en bestämd med fredlig rörelse. Jag hoppas att den växer. Snabbt.
”Vi söker dialog och handling, inte konflikt. Men vi vägrar att se mänskligheten utrotas.”
Bakningen fortsätter. Finfina frallor till soppan när vi bjöd in till fredagssamtal om döden. Lika finfina baguetter dagen efter till frukost. Just idag ser surdegsgrunderna lite ledsna ut, så jag har startat upp en helt ny också.
Verkar det fånigt? Blir jag besatt? Nej, men det är oerhört skönt att göra något analogt. Som har en början och ett slut. Och som inte jag kan styra helt.