Alltså. Jag försöker vara lugn. Försöker inte tjura ihop. Men, gud vad det är svårt. Det här förbannade mörkret. Vindarna, fukten, regnet, kylan. Omgiven av människor som rör sig som maskiner genom staden. Eller staden? Just nu känns den mest som en förvuxen och likriktad by igen. Som rör sig i en riktning jag inte vill röra mig i.
Tänk om jag nån gång skulle få prova att leva mina dagar på en plats där mångfald inte är så svårt. Där den kritiska massan människor gör att olikheter är själva normen och samexistensen inte kan ifrågasättas. Finns den platsen överhuvudtaget?
Har blivit drabbad av Bildas poddcast Livet på jorden. Några av samtalen där är fantastiska. I all sin enkelhet. Livet är i grund och botten ganska enkelt. Men, fasen vad svårt det är att praktisera det där enkla livet när den så kallade vardagen helt och hållet är byggd på svåra saker. Normer och regler, krav och förväntningar, tillväxt och ohållbarhet.
Jag är i något slags läge där allt går rakt in i mig igen. Bara hundpromenaden genom city tar massor av energi. Stressade människor i trafiken behandlar varandra illa. Känner mig mest i vägen.
Imorgon ska jag leda samtal på scen inför en ganska stor publik. Ganska viktiga samtal. Sen ska jag bli intervjuad för en dokumentär om sterilisering. Tidig morgon. Lång dag.
Försöker ta det lugnt. Försöker ha någon slags tro på att allt håller på att bli bra. Men omgivningen signalerar inte riktigt det. Och min egen ryggrad är inte så stark.