Efter valet i september så kommer frågan om att bilda regering gå till någon av följande:
Ulf Kristersson
Jimmie Åkesson
Stefan Löfvén
Det är redan avgjort. Berättelsen om ett kungarike som gått vilse har tagit över. Vi bor i ett av världens rikaste och tryggaste länder. Vi har alla möjligheter att ta hand om varandra och andra. Men just nu tycker allt fler (ja, en majoritet av människorna i kungariket) att vi behöver stänga gränser, beväpna oss och dela upp människor i olika grupper med olika värden.
Tre politiska partier har valt att ta denna utgångspunkt i valrörelsen. Något av de partierna kommer att få flest röster i riksdagsvalet. Opinionsundersökningar och en mediebevakning som påminner om den som omgärdar idrottsevenemang bidrar. Och det är redan tydligt vad valet kommer att resultera i. Kulturen är satt sedan länge. Ingen har lyckats att bryta den.
De små partierna är för små för att göra skillnad. Den som hoppas på ett blocköverskridande samarbete får nog kämpa för att hitta en tillräckligt stor minoritet i ett samarbete mellan Socialdemokrater, Liberaler och Centerpartister. Mitt eget parti får väldigt svårt att överhuvudtaget få några mandat i riksdagen. Vi gjorde oss onödiga genom regeringssamarbetet. Åtminstone i människors ögon.
Kungariket svänger åt höger. Eller i en mer konservativ riktning. Samtidigt som kungen själv tar ett fastare grepp om Svenska akademin så blåser demokratins vindar oss i en riktning där Moderater och Sverigedemokrater sitter på det starkaste stödet. Där har vi hamnat. För att överhuvudtaget kunna regera landet så behöver den statsminister som leder regeringen efter valet att behöva hitta samarbetsformer mellan de tre största partierna.
Det troligaste är en regering ledd av moderatledaren Ulf Kristersson med stöd av Sverigedemokraterna. Alternativet är en regering ledd av socialdemokraterna med stöd av Sverigedemokraterna. Eller en regering där Moderaterna och Socialdemokraterna samsas. Det sista alternativet lär iofs bara leda till att Sverigedemokraterna får egen majoritet efter riksdagsvalet 2022.
Där står vi. Det har varit förutsägbart länge. Synd att ingen tog det på allvar.
Vi bygger, och bygger. Men det ekar sjukt tomt. Och samtidigt verkar alla ha glömt deklarationen om de mänskliga rättigheterna, flyktingkonventionen och tanken på en värld där gränser inte bara handlar om att stänga ute.