Stack ut på en liten löptur. Utan plan. Det blev 28 kilometer. I stekande sol. Lite för stekande. Har nog aldrig svettats så mycket under löpning. Men, jag hade på mig Någons vattenrygga och lade ned två bananer, så kroppen klarade sig. Lite snurrigt ibland, men då gick jag några minuter.
Det är intressant hur hjärnan och benen liksom pendlar mellan att vara urstarka och helt urlakade under långa pass. Efter 14 kilometer kände jag mig så stark och skön att jag på allvar började planera för att försöka klara av 42 kilometer. Lade upp en rutt i huvudet. 6 kilometer senare var jag helt tom på energi. Stannade på en affär och köpte en cola och en Piggelin. Snabbt socker ut i kroppen. Men, 42 kilometer finns inte i kroppen än.
Det har hänt ibland att jag springer destruktivt. Då försöker jag provocera kroppen på olika sätt. Mest hjärtat. Idag var det inte så. Men, det blev lite så ändå på grund av solen. Inser dock att jag inte kommer att kunna begå suicide by running. Mitt hjärta har blivit alldeles för starkt för det. Snittpulsen idag var 153.
Jag tror att det är bra på något sätt.
