Frågan är kanske klyschig och lite söndertjatad. Men den är förbannat viktig ändå:
Om du vet att ditt liv slutar om ett år, skulle du fortsätta att leva som du gör just nu? Eller skulle du göra något annat?
På den första frågan svarar jag nej.
På den andra svarar jag att mitt liv går ut på att försöka komma på hur i helvete jag ska leva det för att vara lite lycklig ibland.
Nu är det jobbigt igen. Alla kompromisser. Allt som inte går att förändra. Eller sägs inte går att förändra. Men livslinjen blir kortare för varje dag. Det skulle vara fint att skriva något avgörande bra på den linjen. Innan det är försent. Jag tror att det är skillnaden mellan att leva och existera.
Så vad är det jag ska skriva?
Att säga en sak och göra tvärtom, del 469
För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig mer äta kött eller aldrig mer tillaga kött. Motivet är djupt och sedan dess har jag tvingats försvara det om och om igen. Försvara och förklara. Men, nu står jag plötsligt i en situation där jag för andra gången på kort tid paniklagar middag till barn och det finns inte några valmöjligheter. Så nu har jag fixat pyttipanna och tappat min egen matlust efter att ha vänt runt de här delarna som en gång var väldigt många levande djur.
Well, nu behöver jag ju inte äta själv. Alltid något.
Två mil på mindre än två timmar
Idag sprang jag två mil. Det var första gången för i år och det gick fort. Eller åtminstone fort för att vara jag. Det tog 1:54:11 och snittiden per kilometer var 5:38. Jag har aldrig sprungit två mil i det tempot. Ett tempo som var jämnt och skönt. Pulsen var också behagligt jämn. 177 som mest. 165 i genomsnitt.
Jag har sprungit två mil (eller längre) kanske tio gånger i mitt liv. Alla de gångerna under de senaste två åren. Det har gått långsammare och varit mycket kämpigare för kroppen.
Det verkar på något sätt som att min kropp börjat förstå att den kan springa. Med tanke på ryggskottet (som bara är en dryg vecka bort) och att jag haft ett konstigt litet viktras på kort tid så var den här löpturen ett fint kvitto på att kroppen verkar klara sig ganska fint.
Städar
Tvättar. Städar. Fixar. Trixar. Lyssnar på David Eugene Edwards. Rimligt.
Skärmen
Sitter en stund på Toyota i Örebro. Däckbyte. Läser en artikel i Forskning & Framsteg. Den handlar om barn, hjärnor och skärmtid. Samtidigt kommer två barn och deras stressade mormor. Mormorn ska säkert också byta däck. Hon säger lite forcerat till barnen att sätta sig ned, vara tysta och stilla och fortsätta med sina skärmar.
Den djupare meningen med detta är ännu oklar.
När spåren försvinner
Det finns en del av Norra kyrkorgården i utkanten av Örebro som är bottenlöst sorglig och hoppfull samtidigt. Där ligger barnen som bara fick några timmar, veckor, månader eller år…. för länge sedan. Barnen som föddes samtidigt som mina föräldrar och bar den generationens namn. Deras föräldrar är borta och ingen tar längre hand om deras gravar. Gravar som nog försvinner snart. Jag läser namnen, fina meningar och känner hur tydligt livets tillfällighet är. Några får bara andas några korta andetag och knappt sätta några spår i jorden. Andra får trampa längre på sin stig. Men till sist tar stegen och andetagen slut för oss alla. Och på den här delen av kyrkogården blir det också smärtsamt tydligt att spåren av oss försvinner.
Vi är inget i det stora hela. Har vi tur berör vi varandra, men till sist är de vi berört också borta och då kommer spåren av oss att försvinna.
På något konstigt sätt är det hoppfullt. Jag trivs på kyrkorgården. Människorna som finns här är så oerhört mycket lättare att ha omkring sig. Deras kamp är över. Men, deras berättelser dröjer sig kvar. Lugnt, stilla och fint. Omgivna av vackra träd och ständigt fågelkvitter. Livet är kanske som allra bäst här, på kyrkorgården. Där spåren sakta men säkert försvinner.
Jag känner mig hemma här. På något sätt känner jag en större samhörighet med de som gått före. Människorna som lämnat spår efter sig, men som är på väg att suddas ut. Det här är en plats där det är tydligt att det är dags för mig att börja göra plats för andra. Att min egen kamp för att få plats har gått mot sitt slut. Att det är dags för mig att göra plats för andra. Jag har aldrig klarat av kampen. Lugnet är viktigare. Sammanhangen blir klarare då.
By the way
Ryggskottet släppte i torsdags. Sedan dess har jag sprungit 35 kilometer. Rimligt. Rehab ska göras ordentligt. Jag har tagit kontrollen igen. Över siffrorna som visas på vågen. Om det är något bra, eller något dåligt, får visa sig. Men, det är jag som bestämmer över de där siffrorna. Och det är väldigt befriande.
Dalaplan
Nån gång blir det Malmö. Står i bostadskön och har börjat Hemnet-punda. Kvadratmeterpriserna är intressanta. Det skiljer sig kraftigt mellan olika områden. Googlar Dalaplan. Där är priserna lägre.
Kanske beror det på att det varit mord och våldtäkter i området. Kanske på fördomar. Troligen en kombination.
Kanske är det tunneln? Well, det kan åtminstone inte vara det här bandets fel. De svänger ju finfint.
En fråga
Fick en fråga. En fråga som gjorde ont att få. En fråga som säger alldeles för mycket. Det spelar ingen roll vem som ställde den, samtidigt som det spelar väldigt stor roll. Tillit är en svår grej. Hur lär människor som aldrig kunna lita på någon att lita på varandra? Hur gör en sig av med en genomsyrande känsla av ensamhet, svek och att vara fjärrstyrd?
Det där är en kamp. En kamp jag är vansinnigt trött på. Så därför var den där frågan ganska jobbig att ta emot. Men, kanske ändå välkommen på något sätt. Eftersom jag var tvungen att svara. Det vara andra gången på ett år jag fick den. Det skulle vara skönt att komma vidare. Så att jag slipper svara på den igen.
Vill du ens bli lycklig?
Svaret är ja.