Det här är Albert. En fin, känslig och mjuk ung man. Vi har hängt lite. Han kallar Hanna (som kallar mig pappa) sin flickvän. De bor tillsammans. Ikväll fick jag höra honom tala sitt eget språk.
Det språket är saxofon.
Jag fick vara med på hans examenskonsert på Musikhögskolan. Det var fint. Begåvat, otroligt välspelat och känsligt. När han tillägnade Hanna en låt hon inspirerat honom att skriva som blev jag väldigt blöt bakom ögonen.
En fin kväll.
Någon gång innan jag dör vill jag också tillägna en låt. Till Någon. En låt jag måste skriva.