Publicerat av fredrikbronner

Raderar en felaktig bild av mig själv

Lämnar Facebook

Får leta lite efter möjligheten att radera mitt konto. Den är lite undanstoppad.

 
Lösen ska fyllas i. Liksom en sån där svårläst kod. Det är fasligt mycket krångligare att radera kontot än det var att starta det. Knappas förvånande.

 
Och för säkerhets skull har Facebook byggt in att jag bara behöver logga in en enda gång (kan hända om jag råkar öppna fel webbläsare på fel dator) för att raderingsprocessen ska avbrytas.

I september 2007 skapade jag mitt Facebook-konto. Nu i mars 2018 raderar jag det. Det var kul ibland, men ganska ofta en kamp. Kontot gjorde min värld större en ett tag, men nu gör det min värld mindre. Jag trodde ett tag att det hjälpte mig att utveckla bättre relationer. Det gör det inte. Det hjälper andra att utnyttja mina relationer. För att sälja saker. För att påverka.
Åren sammanfattas i en zip-fil jag laddar ned:
1 565 735 638 byte (1,59 GB på skiva) för 11 918 objekt.
Innehållet har jag sparat på ett minneskort. Så det är mitt igen. Bara mitt. Här finns massor av bilder jag inte vill bli av med. Men, nu är kontot raderat. Därmed också alla dessa funderingar. Skönt.
Lämnar Instagram

Jag kommer inte ihåg när jag publicerade min första bild på Instagram. Idag raderade jag mitt konto. Det blev 9683 bilder. Som jag inte kunde spara.
Lämnar Twitter
 
Laddade hem alla mina tweets. Kom hem i ett prydligt och lättnavigerat arkiv.

 
Twitter vill verkligen att jag ska vara medveten om beslutets konsekvenser. Tack, det är jag.

 
Facebook har en 14 dagar lång ångertid. Twitter kör en hel månad. Well, det lär inte spela någon större roll.

Har varit på twitter sedan maj 2009. 6394 tweets senare stänger jag. Jag följer 1437 personer och 987 följer mig. Twitter har jag mest använt för att läsa. Men, läsningen slutade att vara relevant för ganska länge sedan. Mitt finaste twitter-minne var att i realtid se den viktiga diskussionen under #prataomdet växa som en lavin.
Lämnar LinkedIn
LinkedIn försöker också påverka mig att stanna. Genom att kasta fram några random kontakter. Lite som den här plattformen alltid varit. Kvantitativ och random.

 
LinkedIn och jag har nån slags avgångssamtal. De vill veta varför lämnar. Eller nej, de vill övertyga mig att inte göra det.

 
Efter flera steg kommer jag fram till dörren. Som tar mig ut. Skönt.

1 april 2008 öppnade jag mitt konto på LinkedIn. Har alltid ogillat den här kanalen och förstod den aldrig. Ändå blev det ett gäng relationer och diskusioner. Men, den här kanalen är lättast att släppa. Tio år på LinkedIn gav väldigt, väldigt lite. Ytligt, kvantitativt och slumpmässigt. Det jag avskytt mest är det faktum att LinkedIn håvat in feedback och ratings om mig som jag själv aldrig bett om. Människor har rekommenderat mig och gillat mig för att LinkedIn haft algoritmer som uppmanar oss att göra så. Knas.
jag fortsätter att prata med mig själv
Den här bloggen har funnits den här formen sedan mars 2007. Jag har bloggat och pratat med mig själv längre än så, men de första åren låg på andra plattformar och är inte sparade.
Här har jag skrivit, delat och publicerat bilder. 3500 inlägg hittills. Det är här jag blir kvar. Jag fortsätter att prata med mig själv. Det skadar inte mig eller några andra. Det skapar inte relationer som leder till dåliga saker.
Det här är jag. Allt det där andra var någon annan. Som försökte göra, skriva och agera för att synas, få bekräftelse och vinna fördelar. Jag försökte göra som alla andra. Något jag är ganska dålig på att vara.