Fjärde augusti på eftermiddagen. Vi står i blåsten på Sandhammaren, några dagar efter att turisterna åkt hem. Vi håller om varandra och hon tar bilden. Under en vecka där året vände, då vi äntligen fick ett andrum tillsammans. Under veckan i Skåne slutade vi prata om allt vi inte skulle vara och började prata om vad vi vill. Saker blev aldrig sig lika. Mitt i ett år som blev det bästa någonsin, och det värsta. Den här blicken. Den här människan som kom in i mitt liv och förändrade allt. Först kunde jag inte berätta om min kärlek. Sen blev hon Någon. Hon heter Sara och jag älskar henne. Längtar hem till henne. Till oss.
Jag önskar att jag kunde skriva något som gjorde alla känslorna rättvisa. Som kan förklara vad jag känner. Men, det kan jag inte. Bilden får sammanfatta det istället.