Då är det dags. Jag och Någon avslutar några månader av exil. Idag kommer tre starka män och hämtar de flesta av våra saker. På två adresser. Om 48 timmar flyttar vi in på samma ställe. Tillsammans.
De här stora stegen och besluten
2016. Jag gick in i det som en människa. Kommer ut som en hel annan. På riktigt. Men, det känns konstigt hur tvära kasten är mellan ljus och mörker, glädje och sorg. Och det är symptomatiskt att varje gång jag fattar ett stort beslut. När de allra största stegen tas. Då är jag ensam. Då får jag fira i stillhet. För så är visst 2016.
Den här månaden, november.
Den här veckan, v 47.
Den här dagen, fredag 25 november.
Superstressig och asjobbig.
Men också väldigt bra.
Den sammanfattar ett helt år på något vis. Nu går jag hem. Ensam. Hämtar en hund. Jobbar resten av dygnet med flyttkartonger. Kommer att sova för lite. Gå upp för tidigt. Fortsätta med kartongerna. Och annat jobb. Plus massor av annat.
Men, jag har ett väldigt fint möte i magen. Som kommer att göra stor skillnad.
Då kör vi igen då
Fram till måndag ska jag:
Lägga fyra nya tatueringar på min kropp.
Packa ned det sista i en lägenhet.
Packa ned en hel lägenhet till.
Redigera och få ihop ganska många nämndbudgetar.
Åka tolv mil bort och hämta en sak.
Ha två enormt viktiga möten för min framtid.
Vara en bra pappa.
Hämta hunden.
Leverera.
OK. Pulsen stiger snabbt igen. Går in i detta med sömnbrist och kommer att behöva ge upp sömnen för att hinna med allt annat. Det här måste vara sista gången jag utsätter mig för något liknande. Det här måste sluta. Nu.
Hjärtat och kroppen skriker åt mig att lägga ned. Att ta bort allt som inte förutsätter att det är jag som gör det. Hjärnan säger att det bara är jag som kan göra de här sakerna. Och jag har inte lyssnat på hjärtat och kroppen särskilt mycket de första 45 åren av mitt liv.
Det är så värdelöst.
I flyttkartongen
Längst ned i flyttkartongen lägger jag en liten, liten lapp. På den står det:
Du har kommit hem nu.
Tiden vi inte får tillbaka
Alla dessa APT:n. Eller andra möten där vi inte behövs. Där vi beslutar om alla dessa uppgifter och deadlines som stressar oss att jobba hårt för resultat som ingen kommer ihåg bara några månader senare.
Det är tiden vi aldrig får tillbaka.
16 dagar och några till
Om 16 dagar kommer flyttfirman och hämtar grejer i två lägenheter. Sen ska de grejerna stå på en lastbil ett par dagar innan de bärs in i en ny lägenhet. I den lägenheten ska sex personer bo tillsammans. Inte alltid, men ofta. Två av oss ska bo där hela tiden.
Idag var fyra av oss där och tittade. Alla var glada och inspirerade efteråt. Det kändes väldigt fint. Jag är väldigt lycklig och glad över att det här händer. Det bästa har inte hänt än.
Dags att byta något mer
Det är dags att sluta på rådhuset. Anledningen är enkel: Jag älskar Sara för mycket för att låta vår relation helt och hållet ätas upp av jobb. Vi har från början var tydliga mot varandra i viljan att leva jämlikt. Men på jobbet är vi inte jämlika och när jobbet är det som vi präglar den mesta av tiden vi har tillsammans, då smutsar det ned den viktiga verkligheten. Där jag vill leva med Sara resten av livet.
Så nu lämnar jag snart in ett meddelande om uppsägning och går tillbaka till mitt eget företagande som frilansande kulturvetare, PR-konsult och kommunikatör. Någon gång under januari lämnar jag in mina saker och går ut ifrån rådhuset.
Jag är oerhört nöjd och tacksam över de här två åren som politisk sekreterare. De har varit roliga, lärorika och känts viktiga. Vi har gjort något viktigt tillsammans. Jag kommer alltid att backa Sara, Niclas och de andra. Men nu i en helt annan roll.
De är ju några av mina allra viktigaste vänner.
Varför går mänskligheten under?
Aningslösheten. Naiviteten. Filterbubblorna. Och det faktum att västvärldens undergång riskerar att dra med sig hela jäkla mänskligheten nu när vi satt världens största vapenmakt i händerna på en fascist.
Demokrati.
Att ta steg
I helgen så hände något. Ibland när vi sover tillsammans så händer något. Då vaknar jag mitt i sömnen och blir väldigt känslig. Som att varenda sinne i min kropp är på helspänn. Jag kan inte somna om, utan ligger i en rent brutalt öppen närvaro. Det är som att hela mitt väsen kräver att jag ska känna hur härligt, rent och vackert det är att få vara så nära henne.
Ikväll följde jag upp den känslan med något mer byråkratiskt, men ändå fint. Jag skrev mig på vår gemensamma adress från 1 december.
Gömmer mig i ett hörn
Sitter längst in i ett hörn av glas. Inne hos Joe & The Juice vid en av entréerna till Mall of Scandinavia. Är här med tolvåringen och hennes bästa vän. Vi har höstlov. Jag önskar att jag hade inspiration och energi att skriva något klokt om samtiden och konsumtionen. Men jag orkar inte. Jag gömmer mig i ett hörn och konstaterar att världens undergång är väl belyst i en miljö där inget lämnats åt slumpen för att vi ska lämna ifrån oss våra pengar.
Det blir inte tydligare än här. Varför vi människor dödar ekosystemen.