Det är jobbigt nu. Tusen och åter tusen känslor, reaktioner och små ryck i tillvaron. Hela tiden. Jag har tömt mina batterier och börjat tappa kontrollen. Eller rättare sagt insett att det är väldigt lite av det som känns viktigt för mig just nu som jag kan kontrollera. Så då blir det den här ganska käcka inställningen som måste få råda: JAG MÅSTE FÖRHÅLLA MIG TILL ALLT SOM HÄNDER! Är glaset halvfullt eller halvtomt? I en orimlig värld är det mitt förhållningssätt det är fel på. Igen.
Jag passar liksom inte in. Och det är upp till mig att göra det.
Nåväl. 2016 är ett år när ALLT händer. Konsekvenser av ett helt liv. På gott och på ont. Tillsammans med henne jag älskar har jag petat i det djupa såret i mitt bröst lite för ofta den senaste tiden. Utan att liksom få det att bli bättre. Jag känner mig värdelös på så många sätt. Och att världen inte passar mig på minst lika många sätt. I en tid när jag måste vara bättre än någonsin för mina barn, för de jag arbetar med och för mig själv.
Det funkar så där. Visst, dagarna rullar på, ingen har dött och det mesta som ska göras blir gjort. Men, det räcker inte. Jag vill att mitt liv ska vara något mer än äta, sova, jobba, dö. Jag vill att den urstarka kärlek jag känner just nu ska definiera mer än några små skärvor av tid. Jag vill känna den lyckan oftare. Istället för den olycka och frustration jag går runt och bär på mest hela tiden.
Det kommer att krävas förändringar. Oklart vilka, oklart hur. Men jag måste sluta att köra jättefort i livets vänsterfil nu. Det går inte längre. Måste ta mig in i högerfilen för att hitta nästa avfart. Där ska jag parkera den här förbannade bilen för gott. Kasta bort nyckeln och gå rakt ut i livet. För det är inte motorvägen som är världen. Det är allt det där andra.
Utanför motorvägen finns nämligen det här. Igår när vi åt middag tillsammans. Eller när vi satt i soffan och pratade efteråt så säger hon plötsligt att hon hoppas att det var okej att hon taggade mig på det där sättet. Jag förstår inget eftersom jag inte kollat Facebook på ett par timmar. Så hon förklarar. Och jag dör.
Jag lyckas inte riktigt förklara. Tiotusen tårar känns bakom ögonen. Vill komma ut. Tårar av glädje, lycka och kärlek. Men, jag lyckas inte släppa ut dem. Den här gången heller. Av allt som händer just nu så är det här det som jag vill sätta i mitten. Den punkten. HON är i ett förhållande med Fredrik Welander. JAG är i ett förhållande med Sara Richert.
Det kanske är lite fånigt, men den här lilla bilden är livsviktig.
