Har hamnat i ett gammalt tillstånd igen. Som jag provat så många gånger. Någon slags uppgivenhet. Därför biter jag ihop och håller käft. Försöker hitta vägar ut, uppåt och framåt. Utan att fly. Försvinner bort från de sociala medierna. Orkar inte riktigt ta del av allt som kommer i de kanalerna. Det går för fort och händer för många saker samtidigt. Jag måste pausa och hitta ett sätt att hänga med i det ohållbara tempot igen.
Men, det lämnar mig lite tom och värdelös. För prata, skriva och tycka är ju typ det enda jag kan. Ibland känns det som att jag byggt mitt 45-åriga liv som ett korthus. Det står fortfarande, men stabilt är det inte.