Det är så väldigt rätt. Men samtidigt har allt blivit så fel. Eller åtminstone inte som jag föreställt mig. Hanna har börjat flytta hemifrån. Tillsammans med Albert ska hon leva i en tvåa i Brickebacken. Jag är väldigt glad för hennes skull. Hon har varit redo ett tag. Kanske inte ekonomiskt, men på alla andra sätt. Nu är det dags. Det är bra.
Men, vi har inte bott tillsammans på ett halvår och jag känner mig inte redo. Avslutet blev så hårt. Skoningslöst. Ikväll sitter jag hos min bror i Solna och känner att jag slog sönder allt. Därför blev inte den här fasen i livet som den kunde ha blivit. Eller som jag trodde. Men, jag vet att allt kommer att bli bra och att det är hennes tur att leva nu. Som hon vill. På sina villkor.
Jag kommer alltid att se till att jag har plats för henne när hon behöver. Och jag kommer alltid finnas för henne om hon behöver mig. Och jag kommer att acceptera att det blev som att det blev. Eftersom det är bättre så.
Men oj vad känslorna spökar runt inne i mitt bröst nu. När hon flyttar.