Kort kaffestopp på väg till psykologen. Det har gått sex veckor sedan vi senast pratade med varandra. Sex veckor som känns som ett helt liv. Vad ska vi prata om idag? Jag funderar. Försöker komma fram till något slags utgångsläge.
Ska jag berätta om den frustration jag känner inför livet? Som vi pratat så mycket om redan. Eller är det bättre att vi fokuserar på den lilla skärva av stark lycka jag fått in i mitt liv sedan ett par månader i form av ren kärlek? Kanske borde vi prata om sömn, något som jag lider större brist på än jag gjort på väldigt länge? Eller ska jag försöka fortsätta gräva lite i de här tvära kasten mina dagar, veckor och år präglas av sedan jag föddes? De här topparna och dalarna? Just nu är kontrasterna skarpare än någonsin. Det är så många saker, stora och små, som liksom skoningslöst hamrar in livets ljus och mörker i mig samtidigt just nu.
Jag har svårt att leva med känslan av att jag gjort en av de människor som gjort mest mig för i livet illa. Det gör ont att veta att andra människor, som jag knappt träffat och inte ens känner också har ont eftersom jag finns. Den här känslan av att inte räcka till för barnen som kallar mig pappa är också tillbaka, liksom nån slags egenpåhittad insikt om att jag måste kämpa hårdare för att duga till på jobbet. Samtidigt vet jag ju att det här är saker jag bär på hela tiden. Som jag haft med mig hela livet. Saker jag bara har att förhålla mig till.
Det senaste halvåret har varit som ett helt liv. Med glädje och sorg. Jag anar att det kommer att bli ännu mer av den varan den närmaste tiden. Jag står på något sätt mitt livet. I den ena handen håller jag de som gått före mig, min mamma och min pappa, som inte kommer att finnas där för evigt. I den andra håller jag Ella och Hanna. På väg ut i sina egna liv. I en värld som lämnar väldigt mycket att önska.
Jag vet inte om jag orkar kämpa längre. Det är nog dags att lägga ned kampen för att leva. Och liksom leva istället. Det borde jag nog prata med psykologen om. Och att den kärlek jag känner, om än som en liten skärva av livet, är så stark att den kommer att växa och göra mig starkare. Att den kommer att påverka mig genom de dagar, veckor och år om kommer. Om jag bara släpper in den fullt ut, och slutar vara rädd för att förlora den redan innan den tagit den plats den förtjänar.
Att vara öppen för det. Att våga gå ned i floden och ta emot det som kommer mot mig. Kan vi prata om det?