Jag älskar en människa. Men i de allra flesta situationer där vi möts kan jag inte visa det. Eller får jag inte visa det. Eller vågar jag inte visa det. Det är vansinnigt frustrerande. Det är som att jag är bakom glas. I en bur. Jag ser henne tydligt, men kan inte nå henne.
Bara ibland kan vi kliva ut och vara nära varandra. Små korta stunder. Då är livet fantastiskt. Sen kliver vi in i våra glasburar igen.
Frustrationen.