Jag har sprungit en mil för första gången i mitt liv. Tio kilometer. Det gick inte fort, det var inte särskilt snyggt, men det gick. Nu en vecka senare har jag fortfarande en del känningar i benhinnorna (mest på grund av en för ambitiös fyrakilometerslöpning ett par dagar senare) men jag är sjukt peppad.
För att par månader sedan trodde jag inte att jag orkade springa. Det har varit ett bra halvår på det sättet.
Hösthelvetet och världens bästa låtar
Mörkret. Jag hatar det här förbannade mörkret. Det fuktiga, tysta ovänliga mörkret. Sex månader av död. Idag slog det mig att jag är där nu. I den där långa vandringen i mörkret. Det gör ont i magen. Som att falla lite fritt i sig själv. Den här känslan som jag pratat så mycket med min psykolog om. Som funnits i mig sedan jag var liten. Det där som känns när jag slår en frivolt in i min egen mage och bara faller.
Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara jag. Allt jag vill är att det ska blir vår och sommar igen. Att fåglarna ska komma, istället för att lämna. Att löven ska spricka ut, inte falla döda ned. Men, istället får jag pyssla lite med min lista över världens bästa låtar. Inser att den behöver fyllas på.