Kände du hur universum skälvde till? Min syster Maria, eller Iija som hon kallade sig, har lämnat oss. Efter ett liv fullt av utmaningar som jag inte ens kan föreställa mig har hennes tid på jorden tagit slut. Jag sitter i bilen på väg till loppisen i Vingåker när min pappa ringer. Jag hör direkt på rösten vad han ska berätta. ”Iija har gått bort”, säger han med trasig stämma. Vi kommer överens om att höras mer senare.
Iija har gått bort. Kvar står Toni och Laura. En har förlorat sin livskamrat, en annan sin mamma. Och här på andra sidan havet står en pappa som förlorat ett barn. Universum skakar till för några av oss medan du inte ens märker det. Så är det med livet, och döden. De drabbar oss utan att det märks för de flesta. Jag förstår inte hur jag skulle kunna överleva om jag förlorade Camilla. Eller något av barnen. Tanken gör för ont att gå vidare med.
Men min syster har jag förlorat. Åtminstone för ett tag.
Jag kände egentligen inte Iija. Livet kom liksom emellan oss innan jag ens fanns. Ändå har hon påverkat mig ganska mycket. Min syster växte upp i ett annat land. På andra sidan ett hav. Vi har samma pappa, men inte samma mamma. Jag hann bli tonåring innan jag ens visste om att hon fanns. Men första gången vi sågs minns jag att det kändes härligt. Jag mådde bra av att ha en storasyster. Sen växte jag upp och åren gick. Familjen jag var ett av barnen i gick sönder och splittrades. Min syster träffade jag med ojämna mellanrum i samband med jul, bröllop eller att min pappa fyllde jämnt. Sen kom Facebook. Då fick vi mer kontakt. De senaste åren har hon smittat mig med glädje och energi. Hon har skickat kärlek över havet.
Nu är det slut. För så vitt jag förstått så funkar Facebook dåligt i himlen. För det är i himlen hon är nu. En himmel som nu blivit ett ännu bättre ställe. Min syster har drabbat många här på jorden med sin vilja och livslust och nu drabbar hon himlen. Hon har smittat mig också och jag tror att jag aldrig känt det så starkt som just idag. Urkraften hon bär på kommer ladda himlen med ännu mer energi. I detta nu fylls hennes och hennes närmastes Facebook-väggar av ord, ikoner och känslor. Jag läser vad min pappa skriver samtidigt som Eva Dahlgren sjunger sista versen i ”Ängeln i rummet” på min dator.
Här är jag med allt det andra
som gör en människa hel
och jag hoppas jag hoppas att du orkar
och att ängeln i rummet
det är henne
du ser
Det gör ont. Iija levde trots förutsättningarna på något sätt. Tidigt i livet tvingades hon transplantera typ alla kroppens vitala organ. Eller åtminstone de mest vitala. Hjärta och lungor i en transplantation. Ändå kämpade hon på och inspirerade andra. Hon har gjort så många saker som varit så omöjliga och så talande. Hon har tävlat i friidrott världen runt. Hon lyckades till och med bära, föda och uppfostra en fin dotter, Laura. Nu en klok ung kvinna som förlorat sin mamma.
Mitt lilla barn stryker mig över armen. Mitt huvud fylls av tårar. Jag sväljer dem. Igår pratade jag med psykologen om sorgen jag bär inom mig. Sorgen och oron för mina barn och den diabetes de fått att bära. Vi pratade om att jag aldrig mött den där sorgen, konfronterat den för att kunna krama om den. Det är min värsta mardröm och ångest att jag ska förlora mina barn. Har levt med den sorgen och skräcken i elva år och idag skälver själva universum till när min syster lämnar oss, när min pappa förlorar sin dotter. Jag kan inte leva med den här sorgen på det här sättet. Livet är för viktigt. Iija har lämnat ett bestående intryck i mig. Och det är att livet är härligt och levande. Levande kan göra ont och kännas hopplöst, men jag har inte tid att stanna i den känslan.
På bilden högst upp ser ni fem syskon. Nu är vi fyra kvar. Alla hjärtans dag kommer från och med nu att vara min syster Iijas dag. I sin lilla kropp bar hon världens största hjärta. Min syster har levlat. Det är sorgligt att vi andra inte kan följa med till nästa level, att vår storasyster måste gå före ensam. Hon levde liksom mycket snabbare än oss andra, eftersom hon visste att hon fått mindre tid till sitt förfogande. Vi andra kommer att följa efter när det är dags. Under tiden ska jag göra mitt bästa på den här leveln, i det här livet. Jag ska försöka glädja och inspirera andra, leva mitt liv fullt ut med mina förutsättningar tillsammans med de som behöver mig.
För det gjorde min storasyster, och jag vill vara som hon.
