Ligger på rygg och jobbar. För fyra dygn sedan rasade ryggen. Ett ryggskott i form av en inflammation där nerverna möts i ryggslutet. Kvällen innan jag skulle leda höstens första frukostmöte för företagare i Huddinge. Går inte att ställa in. Hundra personer i publiken, jag ska leda på scen. Ingen kan ta över. Tog mig fram och tillbaka. Sedan dess har jag försökt ligga på rygg så mycket som möjligt. Med hjälp av Alvedon, ett fårskinn och värmeplåster blir ryggen sakta bättre.
Magen har rasat samtidigt. Den Voltaren-kur som skulle hjälpa ryggen dödade magen. Har fruktansvärt ont i skov. Känner igen smärtan. Försöker dämpa den med Losec, Actimel och Proviva.
Men tråkigast av allt. Ögat. I mitten av förra veckan tog jag ett par snabba bilder av några personer. Med kort skärpedjup. Tittade som jag brukar på bilderna i kamerans stora display. Men ögat funkade inte. Väl hemma på stor skärm såg jag att fokuspunkterna hamnat knasigt på några av bilderna. Det såg jag inte på kamerans display när vi tog bilderna. Jag kan alltså inte riktigt lita på mina egna ögon längre.
Det här året är ganska påfrestande när det gäller hälsan. Att tappa så mycket funktion i ett öga på sex månader känns rätt värdelöst faktiskt. Kämpa!
Minoritet eller majoritet eller inte alls?
Jag står i ett vägskäl. Mitt samhällsintresse håller på att rinna över. Som en stolt och lojal tjänsteman har jag gjort vad jag kunnat för att bidra till någon slags samhällsutveckling i olika politiskt styrda organisationer i stat och kommuner. Länge.
Mina vänner varnar mig för politiken. Ju närmare de står mig desto mer negativa verkar de vara. De säger att jag skulle bli uppäten. Besviken på alla intriger och maktfullkomliga handlingar. Någon menar att min rygg inte är immun mot knivar.
Jag håller inte med.
Ändå står jag och tvekar. Efter en lång och intensiv period av valrörelse och diskussioner om vilka värden vi vill ska styra våra gemensamma tillgångar framöver är jag trött, ledsen och förvirrad. Feministerna fick fingret, rasisterna fick förtroendet. Framtiden är osäker. Jag pratar med människor som är engagerade i politiken. Blir peppad. Tänker att det är dags att kliva in och försöka vara med. Varför? Jo, för att göra vad jag kan för att bidra till att förändra samhället. Ta mitt lilla ansvar för att försöka göra saker mer hållbara.
Det handlar om min hårda tro på att vi människor har samma värde. Att vi alla är lika mycket värda – hon, han och hen. Oavsett allt. Det gäller oss som lever nu, de som har levt före oss och de som ska följa efter. Ingen av oss har rätt att förstöra förutsättningarna för den andra att få möjlighet att göra samma sak – leva i frihet enligt de mänskliga rättigheterna. Med samma möjlighet att ta del av de resurser naturen ger oss.
Det har kanske aldrig varit viktigare än nu. Åtminstone för mig.
Så kommer valdagen. Och analysen efter. Personröster som inte påverkar. Interna processer och blockeringar mellan människor. Minoritetsstyren och svaghet i tider när intoleransen premierats av väljarna. Kvinnor och män med hjärtan så stolta och stora att de hellre ställer sig utanför med rena samveten än ger sig in i beslutsfattandet beredda att få lite smuts på fingrarna. Partier som på förväg bestämt hur de ska fungera efter valet, oavsett vad väljarna valde att kryssa.
Jag förstår det inte riktigt. Men jag är ju inte partipolitiskt aktiv.
I all enkelhet och naivitet tänker jag så här – Hur jag kan bidra? Vad kan jag göra för att skapa ett mervärde för mig själv och andra genom det jag tror på? Finns det tillräckligt många som tänker likadant, och i så fall hur kan vi tillsammans bidra ännu mer? Är det tillräckligt många som vill att de idéerna ska användas så att vi borde söka ett politiskt mandat? Om vi gör det och får många röster – borde vi söka upp andra och samarbeta då?
Så nu står jag här i mitt vägskäl och funderar. Ska jag följa hjärnan eller hjärtat eller magen? Och är det i partipolitiken jag ska försöka vara med och påverka, eller är det kanske någon helt annanstans?