Det är dags nu. Peppad av Sara Dahl har jag bestämt mig att försöka komma igång med någon slags motion. Mitt liv blir onödigt kort annars. Så alla knas är bortskalat. Jag börjar på noll.
Jag ska springa. Det är inte distans som är viktigt. Det är tid som är viktigt. Jag ska försöka hitta ett sätt att lära mig att springa utan att gå i väggen. Så jag gör som Martina Haag. Börjar på noll och ser hur långt jag kommer.
Igår sprang jag sex minuter. Idag ska jag försöka springa sju.
Ungefär så här
Några rader om innovatörer, diabetes och mina barn
Sedan några månader har mina barn en ny diabetesbehandling. De får förstås fortfarande insulin, men nu i en smart insulinpump, Omnipod. Jag har länge velat att de ska prova insulinpump istället för sprutor/pennor, men de har vägrat ha en traditionell pump i bältet med en slang in i magen. Men, när möjligheten att prova Omnipod kom tog de chansen. Omnipod är en pump som sätts direkt på kroppen. Slangen sitter under själva podden och de bär den på magen eller överarmens baksida. En pod sitter i tre dagar, sen byts den ut.
Har deras blodsocker blivit bättre? Ja. De första månaderna gick bägge barnens HbA1c ned. Nu har de haft sommarlov, och då har de gått upp. Men det brukar de göra, pga av ändrad dygnsrytm och ändrat ätande.
Omnipodden har en liten handdator som också fungerar som blodsockermätare. Insulindoserna går att ställa in oändligt mycket mer finjusterat än med sprutor/pennor och det går att räkna kolhydrater i mätaren. I takt med att de (och vi, deras föräldrar) lär oss att leva med den här tekniken, desto smartare använder vi den. Det är bra. Mycket bra.
En kort tid efter att barnen gick över till Omnipod fick vi också chansen att prova en helt ny blodsockermätare. Det är MODZ, en innovation som Carina Rajala och hennes kollega Salla Koski arbetat fram i Finland. En helt makalös blodsockermätare där fokus ligger på gränssnittet och användarupplevelsen. För att göra en kort sammanfattning för dig som inte har diabetes kan jag säga att skillnaden mellan en traditionell blodsockermätare och MODZ är som skillnaden mellan en gammal mobiltelefon från 1995 och en smartphone från 2014. Ungefär så. Carina och hennes kollega har gjort själva användandet av mätare till en kul upplevelse. Enkelt och mänskligt, det handlar om färger, former och att göra mätningen lite roligare. Lite spelifiering (gamification), delande och Angry Birds. Allt är bättre i en MODZ. Inställningar, använding och uppföljning.
Bara en sån enkel liten detalj att varje mätning går att logga och skicka med SMS till andra personer. Hade jag haft glädje av alla år av oro och ångest i förskola och grundskola.
Jag dubbelgillar innovationen MODZ och önskar (och tror) att även de andra tillverkarna av såna här produkter kommer ta efter. Gör om gränssnitten. Nu. Båda mina barn testade MODZ ett par tillfällen och gillade den skarpt. Nu kommer de inte att använda den då Omnipod-systemet förutsätter att vi använder en annan mätare. Men jag uppmanar Ominpod (och alla andra företag som gör pumpar och annan teknisk utrustning som hjälper flickor och pojkar, män och kvinnor med diabetes att leva sina liv) att titta på hur MODZ gjort
Det svåra ordet barnperspektiv. MODZ är ett strålande exempel på en produkt som inte funnits utan barnperspektiv.
Mina barn och jag ser fram emot att bättre gränssnitt, roligare mätning och uppföljning och enklare delningsfunktioner. Förhoppningsvis också integration via appar in i mobilen. För mig som inte ens är intresserad av teknik har de senaste månaderna varit hoppfulla när det gäller barnens framtid. Fler såna här innovationer kommer göra deras liv bättre. Så till er som tänker, funderar, testar, riskerar och utvecklar de här innovationerna – tack för det.
Tack är ett litet ord i sammanhanget, men jag hoppas att ni förstår att ni behövs. Oavsett hur det går för era färdiga produkter rent kommersiellt.
Augusti kan dra åt helvete
Jag skulle vara ledig. Istället jobbar jag igen. Gratis. Känner mig splittrad och stressad. Sover dåligt. Det är varmt och borde kännas skönt, men klibbsvettas istället.
Fotbollen ska dra igång.
Musikmötet.
Jämställdheten.
Och de stora jobbprojekten.
När alla andra säger att de inte kan (eftersom de värnar sitt privatliv och sina egna intressen) så är jag den som får saker att hända. Och det får mig att gå sönder lite grann. Om och om igen. Men….. jag kan inte stå bredvid och se på när ingenting händer. För ingenting händer när ingen vill göra något.
Skjut mig.
20 augusti träffar jag min psykolog igen. Det ska bli skönt.