Skrev en kort tweet. Fick reaktioner. Skrev en längre text. Ungefär så här:
Människor som känner varandra gör inte varandra illa. Jag vet att det finns undantag, men dessa undantag är få även om de får stor uppmärksamhet. Kvinnor och män som har kunskap om varandra kommer också att respektera varandras olikheter och lättare förstå vad ord som friheter, rättigheter och skyldigheter betyder.
Den lokala nyhetsförmedlingen är viktig för oss människor. Om vi ska kunna bygga ett gemensamt samhälle på djupet måste vi lära oss mer om varandra och sakerna vi gör. Vi behöver gemensamma samtalsämnen och en aktiv granskning av det samhälle vi lever i tillsammans. På olika sätt, hela tiden. Så därför gör det lite ont att se hur likriktade nyhetsbyrånotiser breder ut sig allt mer och hur den lokala journalistens berättande riskerar att begränsas till lokaltidningsbesvikelser eller små reportage värdiga En ding ding värld (nyhetstorka). Jag försöker förstå varför.
Jag är född i början på 1970-talet och kan därför bara spekulera hur lokaltidningen fungerade på farmors tid. Därför struntar jag i det och funderar lite över affärsmodeller för annonsering och journalistik. Jag tänker att det är vinstmarginaler, stordriftsfördelar och liknande företeelser som ligger bakom det som kallas tidningsdöden, det som snarare handlar om lokaljournalistikens vikande formkurva.
Egentligen är det ganska enkelt. Vem vill betala en dyr prenumeration på en lokaltidning där det mesta av innehållet är nyhetsbyråmaterial? En bra affärsmodell för den som skriver och kan sälja samma artikel till hundra landsortstidningar, en usel affär för alla andra. Varför skulle en lokal annonsör köpa in sig in något av alla enorma annonspaket när hon eller han vill nå specifika människor i lokalsamhället? Är det någon som på allvar tror att TV4:s program Lotta på Liseberg presenteras av Marieberg Galleria i Örebro? TV4 har lyckas sälja in lokala annonsplatser, men lagt ned den lokala nyhetsförmedlingen.
Det handlar om att så effektivt som möjligt tjäna pengar på det lokala behovet hos företag, föreningar och andra att synas. Inte om att hjälpa dem. Ingen skriver längre om den lokala kulturföreningens lilla festival, men alla vill sälja annonsutrymmet.
Men utan det redaktionella innehållet – reportaget – går något sönder.
Jag levde tio år i en kommun i södra Stockholm. Helt utan lokala nyheter. Total medieskugga. Det fanns inget lokalsamhälle. Ingen gemenskap, inga samtalsämnen om det som hände lokalt. Visst fanns det massor av bitterhet mot den stora fienden – kommunen/grannen/miljonprogrammet – även här, men något lokalt engagemang för att själv förändra eller göra något? Nej. Jag skulle kunna göra en lång lista över saker jag saknade som går att koppla till bristen på lokala nyheter. Sammanfattar det så här: Utan en gemensam berättelse, ett sammanhang att dela med andra, skapas klyftor, egoism och ett väldigt starkt dom andra-samhälle. Där det alltid är någon annans fel. Eller där någon annan ska lösa problemen. Ett samhälle där jaget och det egna ansvaret suddas ut. Där mitt bidrag till samhället reduceras till en kundrelation och alla andra är konkurrenter.
Det är ganska värdelöst.
Jag tror att den växande intoleransen i samhälle beror på många olika saker. Bristen på lokala berättelser är en av dessa. Sverige är ett glest befolkat land. 85 procent av oss som bor i landet delar på 1,5 procent av ytan. De flesta Sveriges 290 kommuner har inte haft egentlig tillväxt på årtionden. I det samhället är lokala journalister viktiga. Det du och jag skriver i sociala medier väger upp en del förstås. Det är viktigt att vi delar med oss och diskuterar. Men, få av oss är tillräckligt intressanta för tillräckligt många för att skapa några gemensamma berättelser i ett samhälle.
Vi behöver både personligt berättande och kollektivt diskuterande, tänker jag.
Därför gör det ont att läsa lokaltidningar ganska ofta år 2014. Därför skäms jag när undermåliga reportage publiceras. När ord konsekvent stavas fel eller används i fel kontext. Där den grävande journalisten allt oftare inte verkar ha råd med mer än en liten leksaksspade av plast i en fin strandhink liksom. När till och med Public Service ibland tappar koncentrationen och försöker anpassa sig till kommersiella aktörer och börjar prata som TV4-mannen eller den kommersiella radions reklamröster. Vi behöver ambitiösa reportage och berättelser. Om det lokala och även om det globala. Just nu, i landet där jag lever i, saknar jag det i det vardagliga samtalet. Med några få vänner diskuterar jag sådana saker. Vad vi har gemensamt? Att vi sökt upp magasin, kanaler och internationella massmedier som har ambitionen att berätta något viktigt. På riktigt.
I den gamla världen ansågs vi ha något slags intellektuellt övertag som var dåligt. Att vi var elitister. I den nya världen är vi töntar. PK-feminister, kulturmarxister eller något annat fult. I min värld spelar det inte någon roll. Alla är ju lika mycket värda hela tiden och utan undantag. Men jag ser en jobbig utveckling. Världen brinner farligare än på länge i krig, konflikter och farliga epidemier samtidigt som våra egna samhällen polariseras allt mer mellan oss och dom andra. Jag är rädd för att det finns en risk för att dörrar stängs, utveckling hämmas och demokratin försvagas i jakten på klick, annonsvisningar och små snabbt producerade pseudo-berättelser. Eller pressmeddelanden publiceras rakt av, där det enda som granskats eller lagts till är ett namn på en journalist.
Det finns de som säger att nyhetstorkan som inträffar på sommaren är ett tecken på att vi lever i ett bra samhälle. Där det är lugnt och tryggt. Så är det nog, men nyhetstorkan är också ett tecken på att vi verkar ha tappat intresset för att berätta om varandra på allvar. Det är illa.
Jag tror på den lokala journalistiken. Den har en oerhört viktig roll att spela nu och i framtiden. Men jag tror inte på de affärsmodeller som omger den. Det är dags att överge storskaligheten. Den funkar inte. Det ska bli spännande att se vilka nya aktörer som kommer att bli viktiga för våra lokala samtal i framtiden.
Människor som gör personliga och lokala berättelser. De behövs. För vi och dom, men framför allt för oss alla.