Idag var jag och barnen i Kungsträdgården. Körsbärsträdens blomning lockade inte bara oss. Tusentals människor besöker platsen den här dagarna och i strålande väder samlades lyckliga människor under det rosa taket. Det händer bra saker med människor under körsbärsträden. Lätt värt en resa till Stockholm.
Men, jag börjar mer och mer komma till insikt med att det är på landet jag mår bäst. I morse när Vilda och jag tog vår morgonpromenad ned till sjön låg dimman ganska tät och gjorde omgivningen vit. Speglingarna och det dämpade ljudet (och ljuset) skapade en tät och lugn stämning. Som att vara inbäddad. När jag kom tillbaka nu ikväll speglade sig en fantastisk solnedgång i Hjälmarens vattenspegel.
Kontrasten från trängseln, larmet, liktriktningen, tiggarna, misären, hetsen, konsumtionen och väktarna i Stockholms city var total. Men jag kan inte säga att jag längtar tillbaka till Örebro heller. Läser om fylla och stök. Det vanliga.
Tystnad är skönt. Sjön är bra för mig. Så visst känns det naturligt att jag kollar hemnet om det finns någon skön liten övernattningslägenhet att investera i? Ska vi säga på Kungsholmen? Eller någonstans i närheten av Mosebacke?
