Under dagen har jag fått ett tiotal mail/meddelanden från andra pappor och mammor med barn som har diabetes. En intervju med mig har nämligen publicerats i tidningen Diabetes, som ges ut av Svenska Diabetesförbundet. I den intervjun berättar jag lite om min sorg och ångest och hur den liksom hela tiden påverkar mitt liv och min vardag. Att andra känner likadant är knappast något som jag blir glad över, men det känns fint att människor jag inte känner hör av sig och vill dela sina känslor och tankar.
Dessutom blir jag ju vansinnigt sugen på att se intervjun i tryck. Har inte fått tidningen själv ännu.
5 svar på ”När okända människor hör av sig”
Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.
Hej! Har just läst intervjun i diabetestidningen. Är 65 år och har haft diabetes sedan jag var 19. Så det är en del av mej!
Mest blir jag glad att Du tar tag i Din känsla. Jag levde med tanken att jag gjort min mamma illa genom att bli diabetiker. Inte pappa . Han hanterade det annorlunda. Du vill inte att någon i eran familj ska känna skuld! Det är jag säker på.
Det är jättebra att träffa andra i samma situation-men Du själv då? Kanske skulle Du må bra av att bara få tala med någon om Dina känslor kring detta Sätta ord på det som har hänt och händer. Kanske Din fru också. Tänker att om Du börjar avspeglar det sej på hela familjen! Önskar er allt gott/ Helena
Tack för din respons! Och jag/vi har börjat jobba med detta på olika sätt. Allt gott tillbaka!
Hej Fredrik!
Jag läste artikel om dig i Diabetesförbundet precis nu och ville höra av mig innan jag glömmer bort det.
14 nov på internationella diabetesdagen 2010 kom min bok Älskade Vampyr ut på Gothia Personligt.
Det är en bok jag skrivit på under sju års tid och handlar om vårt liv efter det att vår son fick diabetes typ 1, 2003. Jag tyckte precis som du att det var en bok jag saknade – det finns mängder av handböcker om blodsockerkontroll mm, men inga om hur man överlever en kronisk sjukdom som ständigt är närvarande. Jag fick nej från trettio förlag pga att alla tyckte ämnet är för smalt. Trots att 50.000 personer lever med diabetes typ 1 i Sverige, med ytterligare minst 250.000 anhöriga som lever med oron över sina älskade vänner, barn, föräldrar. Jag jobbade hela tiden vidare med manus och det var därmed helt färdigredigerat och genomgånget tusen gånger, när Gothia slutligen tveklöst antog manus.
Till min bokrelease i Stockholm på internationella diabetesdagen kom 30 personer – de allra flesta var min mans släktingar. I Göteborg kom några fler, i Linköping var det fullsatt, tack vare passionerade Johnny Ludvigsson. Jag arbetar med smal konst och räds inte en liten publik, men jag undrade faktiskt varför vi inte var fler. Det fina med en bok, till skillnad från en företällningen, är att den ändå kan nå till någons vardagsrum och jag som författare vet inte ens om det. Jag har dock fått många fina brev med många starka berättelser som berört mig och som varit viktiga för mig att läsa. Det finns verkligen ett behov att berätta om våra blodsockerliv. Diabetesportalen har tagit fasta på det och publicerar numer personliga berättelser. Martina Bach kom ut med sin bok 2011 och arbetar för att synliggöra diabetes typ 1 samt att sprida kunskap. Fortfarande vet varannan människa i Sverige inte vad diabetes typ 1 är för något. Personliga berättelser når fram idag – men vad är det med diabetes typ 1 som gör att det verkar anses som specialspecial? Som något oerhört smalt och obskyrt. Inte för allmänheten. När det är så vanligt.Kan vi som lever nära diabetes typ 1 verka för att synliggöra varandra och våra barn?
Min bok finns fortfarande hos Gothia och AdLibris. Läs den. Du är inte ensam!! Varma hälsningar Ami
http://www.adlibris.com/bookbrowser/default.aspx?culture=SV-SE&isbn=9172057475&shop=1
Tack. Jag ska genast beställa ett ex av din bok och läsa. Återkommer.
🙂 Svårt att nå ut på litet förlag, men nu har jag iallafall nått dig. Ha en fin helg!