Jag skulle vilja åka till Berlin. Bo där ett tag. Komma på vad jag ska göra. Känna efter vad som är mitt uttryck. Text? Bild? Samtal? En grön storstad med rum att andas. En plats där mångfald vinner över enfald. Känner mig lite instängd och behöver inspiration. Ledig först i september. Kanske då.
en fråga
Står du ut till efter sommaren? Hon frågar men konstaterar samtidigt att jag måste om jag vill ha hjälp. Så jag svarar ja.
Sex veckor ensam
Nu har det gått drygt sex veckor sedan jag isolerade mig vid mitt skrivbord hemma på Hamnplan. Känns som sex år. Intressant och lärorikt. Kommer aldrig utsätta mig för något liknande igen. Åtminstone inte när jag förväntas kunna arbeta och vara produktiv samtidigt. Status efter sex veckor:
- Självförtroendet lågt.
- Självkänslan låg.
- Smärtan i bröstet och huvudvärken gör att jag funderar på vad det är i mitt sätt att leva som kommer döda mig – hjärtinfarkt eller stroke?
- Jag tror att jag levererar, men får för lite feedback på om jag gör det eftersom de jag jobbar åt/med inte sitter här i lägenheten.
- Jag borde vara på väg att fasa ut jobbterminen nu, men istället är det mer intensivt än någonsin.
Planering. Är inte min grej. Just nu betalar jag ett visst pris för det. Men, å andra sidan, jag är halvvägs till skolavslutningen och får avlösning. Och med lite tur har valpen Vilda nu blivit så pass rumsren att jag kan flytta tillbaka till kontoret om någon vecka. Det finns alltså hopp. Heja.
Sömn
Jag sover i genomsnitt 6 timmar och 22 minuter varje natt. Inte tillräckligt.
Allt är som vanligt
Jag försöker vara alla till lags.
Jag har ont i bröstet.
Jag håller på att jobba ihjäl mig.
Den djupare innebörden i detta är oklar.
Prata om det. Få hjälp.
I morse var jag och Camilla på barnkliniken för att prata med kurator och psykolog igen. Om Ella, diabetes, ansvarstagande, vardag, ångest och annat. Jag mår ganska bra efter de där samtalen. Borde ha dem oftare. Lite som Tony Soprano.