Under ett drygt år veckopendlade och dagpendlade jag mellan Örebro och Stockholm. Jag var ung, grön och ambitiös och lade en tredjedel av lönen på mitt första jobb efter universitetet på tågresor. Ganska många timmar på tåg och perronger. Förseningar och trasiga tåg. Sen flyttade jag till Stockholm. Pendlade från Stuvsta in till stan i sex år. Ännu mer tid på tåg och perronger. Lövhalka, ishalka, förarbrist, spårbrist, tågkö, olyckor och annat. Till slut orkade jag inte med pendlarhelvetet. Fattade ett av mitt livs bästa beslut. Började jobba på hemmaplan och slutade åka tåg. Sen flyttade jag till Örebro igen. Började åka bil mellan Stockholm och Örebro. Efter ungefär 4000 mil på drygt ett år tyckte jag det var dags att åka tåg igen. Nu sitter jag på ett tåg som är nittio minuter försenat. har avbokat ett kvällsåtagande. Tåget jag åkte med i morse gick sönder och blev trettio minuter försenat.
Påminner mig själv om att det är helt värdelöst att resa med tåg i tjänsten. Det går nämligen inte att vara säker på att komma hem igen. Minnena av alla dessa bortkastade timmar, dagar, veckor, troligtvis månader. Kroppsminnen. Känns som kramp. Aldrig mer.
Sverige är ett U-land när det gäller spårtrafiken. Jag vill inte vara med om det mer.