Gör ett nytt försök att närma mig tågpendlandet. Går in och kollar SJ:s och TIM:s biljettbokningar. Blir vansinnig. För den hållbara utvecklingens skull:
1. Planera linjerna efter människor. Inte system.
2. Lär er kommunicera tydligt. Tusen olika val från helvetet underlättar inte min bokning
3. Skapa en enkel 24 timmars-biljett som gör det möjligt för mig att åka kollektivt i hela Mälardalen.
4. Gör det enkelt för mig att boka platsbiljett eftersom jag annars kommer få stå, då ni kör med för korta tåg.
5. Se till att internetuppkopplingen funkar även utanför stationerna.
6. Rekrytera ett helt nytt gäng människor som ser till att det här blir möjligt. Klåparna som tagit oss till den verklighet vi befinner oss i nu bör inte få förnyat förtroende.
I väntan på detta fortsätter jag åka bil, eftersom det är billigare och betydligt enklare. Priset betalar jag främst med min tid, eftersom jag inte kan sitta och jobba på samma sätt i bilen.
Affekt. Arg. Sur. Värdelöst inlägg. Men jag måste fortsätta.
En av de saker som stör mig mest är den här konstiga synen på hur människor fungerar. Den här konstiga synen som det känns som att landet jag lever i är byggt på.
- Vi bor på ett ställe.
- Vi studerar på ett annat.
- Vi jobbar på ett tredje.
- Vi föds, är sjuka får vård och dör på ett fjärde.
- Vi har (om vi har råd och tur) tid över att spendera fritid på ett femte.
Aldrig ska dessa olika ställen mötas. Det verkar ha varit mantrat för samhällsbyggarna. Därför har vi först separerat de här delarna av livet och därefter konstruerat världens största, men mest ogenomtänkta transportsystem. Optimerat för att frakta en så stor mängd människor som möjligt så få gånger som möjligt. Till fabriken och hem igen. Till skolan och hem igen. Till döden och hem igen. Eller den resan är ju enkel.
Ingenjörsmannens Nirvana. Ett enormt land till ytan. Med alldeles för få människor. Byggt på den här principen. Det är mitt hem. Allt fler människor börjar försöka förändra detta eftersom det börjar bli närmast omöjligt för många att leva sitt liv på den här grunden. Vi är nämligen födda med varsin personlighet och varsitt liv. Inte fem. Men problemet är att en överväldigande majoritet av kvinnorna och männen i kungariket fortfarande tror att det är så här livet ska se ut.
Vi kan prata om postmodernism. Richard Florida och kreativa klasser. Någonstans i grunden känns det som en slags Don Quixote-kamp. En opinionsmätning från idag visar ändå att människor vill rösta på de partier som byggde den här verkligheten. Plus det där partiet som vill skruva tillbaka klockan hundra år. De andra alternativen krymper.
Hoppet står förstås till det gröna alternativet. Som tack lov växer lite igen. Men, allvarligt talat, kan nån skicka mig lite emotionellt uppåttjack? För nu när vinterns upplopp inleds är jag traditionsenligt trött, sur och butter. Idag var det ett fåfängt försök att boka en tågbiljett som tog mig hit.
Till insikten om att mitt land är dysfunktionellt, kallt och mörkt. Igen.