Under ett drygt år veckopendlade och dagpendlade jag mellan Örebro och Stockholm. Jag var ung, grön och ambitiös och lade en tredjedel av lönen på mitt första jobb efter universitetet på tågresor. Ganska många timmar på tåg och perronger. Förseningar och trasiga tåg. Sen flyttade jag till Stockholm. Pendlade från Stuvsta in till stan i sex år. Ännu mer tid på tåg och perronger. Lövhalka, ishalka, förarbrist, spårbrist, tågkö, olyckor och annat. Till slut orkade jag inte med pendlarhelvetet. Fattade ett av mitt livs bästa beslut. Började jobba på hemmaplan och slutade åka tåg. Sen flyttade jag till Örebro igen. Började åka bil mellan Stockholm och Örebro. Efter ungefär 4000 mil på drygt ett år tyckte jag det var dags att åka tåg igen. Nu sitter jag på ett tåg som är nittio minuter försenat. har avbokat ett kvällsåtagande. Tåget jag åkte med i morse gick sönder och blev trettio minuter försenat.
Påminner mig själv om att det är helt värdelöst att resa med tåg i tjänsten. Det går nämligen inte att vara säker på att komma hem igen. Minnena av alla dessa bortkastade timmar, dagar, veckor, troligtvis månader. Kroppsminnen. Känns som kramp. Aldrig mer.
Sverige är ett U-land när det gäller spårtrafiken. Jag vill inte vara med om det mer.
Platsbanken
Kollar Platsbanken. Torftigt. Sorgligt. Ändå kan jag tänka mig att det skulle vara skönt att bli rekryterad.
Trött på att inte riktigt få ihop livet, igen
Sitter i soffan, fast i en känsla jag känner igen. Känner mig trött och lite håglös. Har nog bränt lite för mycket energi på lite för kort tid igen. Utan att ha kommit ur det mörka halvåret riktigt. På väg in i nytt roligt omfattande uppdrag, dock som projektanställd på halvtid ett par månader. Ungefär samtidigt som mitt AB registrerades. Så nu har jag två halvtidsuppdrag, plus tre-fyra andra större åtaganden och utvecklingsprojekt. Hundvalp på gång om fyra veckor som jag behöver tillbringa i stort sett all vaken tid tillsammans med de första månaderna.
Det kommer bli intensivt. Och jag är redan lite trött. Konstaterar tre saker i känsloläget:
- Jag behöver anställa någon som ser till att jag producerar ibland och inte lägger så mycket tid på möten och resor.
- Eller så behöver jag pausa det här företagandet och ta anställning hos någon som ser till att jag jobbar och gör det jag ska, men sen tar hand om allt det där andra. Så jag får tid över till annat.
- 06:38 går tåget imorgon mot Stockholm och en planeringsdag.
Tänker på den där läkaren jag inte hittat än. Mina blodvärden. Stressen och det tjocka blodet. Tänker på att jag älskar att jobba och gör det hela tiden. Det är kul, det är mitt liv. Funderar på när, var och hur jag ska få ekvationen att gå ihop. Det här livet där jag springer runt och sprutar ur mig tusen idéer om dagen utan att ta betalt. Kul men krävande.
Går och lägger mig.
Tre veckor fina
Tre veckor är de där valparna i Motala nu. Fem hanar, fyra tikar. En av de fyra kommer flytta in hos oss. En av de här fyra. Känns bara fint, tack. Om en vecka åker vi och hälsar på. Kommer det bli mycket hund här på bloggen och i mitt flöde den här våren? Troligen.
King of the hill
Romme Alpin. Nära Örebro. Inte fjällen, men nästan. Vi har aldrig varit här men lär komma tillbaka. Skön skidåkning för oss alla. En nybörjare, en reclaimare, en boss och en king of the hill. Vi åkte hit igår kväll, åt middag och sov gott. Vaknade, åt hotellfrukost och hämtade ut hyrskidor till två. Sen åkte vi skidor mest hela dagen. Tills klockan blev fyra och alla i sällskapet fick ont i fötterna. Utom jag, som fick ont i mina knän.
Nu ligger vi på rygg och låter fötterna återfå sin naturliga storlek. Skönt tröttma i kroppen. Middag om nån timme, sen Mello och sova gott igen innan det är dags för hotellfrukost två och en skön hemresa i dagsljus. Ett bra sätt att avsluta sportlovet.
En ledig dag på sportlovet
En ledig dag. Sol. Skönt. Lugn förmiddag innan vi hämtade Ellas kompis Lovisa och gick och matade änder vid Slussen. Följde upp med ett besök på Örebro läns museum och den aktuella tantutställningen. Jag vann testet och blev sällskapets ända tant. Vilket jag blev glad för. I morgon kommer Hanna hem ifrån ett par dagar i Vingåker/Stockholm och då sätter vi oss i bilen och sticker upp till Romme för skidåkning och lodging. Skönt häng.
Den sista milstolpen – eller grattis älskling!
Tillbaka till flytten
Jag har fått en fin anledning att tänka tillbaka på den här flyttprocessen jag varit en del av och utsatt mina älskade barn och hon som kallar mig sin man för. I min mage satte jag upp några milstolpar när vi inledde den processen för två år sedan.
1. Vi skulle få huset i Stuvsta sålt till rätt pris
2. Vi skulle få ett hyreskontrakt på en lägenhet i Örebro
3. Vi skulle hitta skolor barnen gillade/accepterade
4. Vi skulle få barnen att må bra i sin nya stad
5. Camilla skulle hitta en trygg försörjning
Punkterna är äntligen avstämda. Den sista, punkt 5, har precis i dagarna bockats av. Hon höll på att lura mig på den, men nu har min älskling avslutat sin provanställning och är nu fast anställd på Miljökontoret i Örebro kommun. För mig är lättnaden ganska stor. Jag är så glad över att Camilla äntligen har en trygg anställning att gå till i en organisation som både behöver och uppskattar hennes tjänster och förmågor.
Det är rättvist.
Nu kan jag fortsätta ägna mig åt min egen arbetssituation och försöka ägna mig mer och kvalitet än kvantitet. Mer åt att leva än att stressa runt. Jobba på djupet. Göra bra saker tillsammans med andra. Ta ned tempot lite. Göra något åt min usla hälsa.
De där fem milstolparna är avklarade. Det bokför liksom flytten för mig. Det har krävt energi av oss alla, men nu är det slutligen färdigt.
HURRA! Grattis Camilla till jobbet! Du höll på att liksom glömma att fira. Jag är inte en man som köper blommor eller bjuder på middag. Men, jag skriver ett litet blogginlägg. Nu är vi hemma på riktigt och det känns fantastiskt skönt.
Det här valpväntan
Två veckor gammal är vår valp nu. Nya bilder kom från kenneln idag. Vi vet förstås inte vem av dessa som kommer dela sitt liv med oss ännu. Bara att en av dem kommer göra det. Fina. Igår köpte vi de första leksakerna en liten valp-Kong och en sån där reptuggleksak . Finns att beskåda på Hannas Instagram.
Klåpare
Gör ett nytt försök att närma mig tågpendlandet. Går in och kollar SJ:s och TIM:s biljettbokningar. Blir vansinnig. För den hållbara utvecklingens skull:
1. Planera linjerna efter människor. Inte system.
2. Lär er kommunicera tydligt. Tusen olika val från helvetet underlättar inte min bokning
3. Skapa en enkel 24 timmars-biljett som gör det möjligt för mig att åka kollektivt i hela Mälardalen.
4. Gör det enkelt för mig att boka platsbiljett eftersom jag annars kommer få stå, då ni kör med för korta tåg.
5. Se till att internetuppkopplingen funkar även utanför stationerna.
6. Rekrytera ett helt nytt gäng människor som ser till att det här blir möjligt. Klåparna som tagit oss till den verklighet vi befinner oss i nu bör inte få förnyat förtroende.
I väntan på detta fortsätter jag åka bil, eftersom det är billigare och betydligt enklare. Priset betalar jag främst med min tid, eftersom jag inte kan sitta och jobba på samma sätt i bilen.
Affekt. Arg. Sur. Värdelöst inlägg. Men jag måste fortsätta.
En av de saker som stör mig mest är den här konstiga synen på hur människor fungerar. Den här konstiga synen som det känns som att landet jag lever i är byggt på.
- Vi bor på ett ställe.
- Vi studerar på ett annat.
- Vi jobbar på ett tredje.
- Vi föds, är sjuka får vård och dör på ett fjärde.
- Vi har (om vi har råd och tur) tid över att spendera fritid på ett femte.
Aldrig ska dessa olika ställen mötas. Det verkar ha varit mantrat för samhällsbyggarna. Därför har vi först separerat de här delarna av livet och därefter konstruerat världens största, men mest ogenomtänkta transportsystem. Optimerat för att frakta en så stor mängd människor som möjligt så få gånger som möjligt. Till fabriken och hem igen. Till skolan och hem igen. Till döden och hem igen. Eller den resan är ju enkel.
Ingenjörsmannens Nirvana. Ett enormt land till ytan. Med alldeles för få människor. Byggt på den här principen. Det är mitt hem. Allt fler människor börjar försöka förändra detta eftersom det börjar bli närmast omöjligt för många att leva sitt liv på den här grunden. Vi är nämligen födda med varsin personlighet och varsitt liv. Inte fem. Men problemet är att en överväldigande majoritet av kvinnorna och männen i kungariket fortfarande tror att det är så här livet ska se ut.
Vi kan prata om postmodernism. Richard Florida och kreativa klasser. Någonstans i grunden känns det som en slags Don Quixote-kamp. En opinionsmätning från idag visar ändå att människor vill rösta på de partier som byggde den här verkligheten. Plus det där partiet som vill skruva tillbaka klockan hundra år. De andra alternativen krymper.
Hoppet står förstås till det gröna alternativet. Som tack lov växer lite igen. Men, allvarligt talat, kan nån skicka mig lite emotionellt uppåttjack? För nu när vinterns upplopp inleds är jag traditionsenligt trött, sur och butter. Idag var det ett fåfängt försök att boka en tågbiljett som tog mig hit.
Till insikten om att mitt land är dysfunktionellt, kallt och mörkt. Igen.
Att förklara hur ett bra samhälle fungerar
Jag har ju jobbat med kommunikation i det offentligas tjänst i många år. Som tjänsteman eller som konsult. Vill jobba med saker som skapar så stor samhällsnytta som möjligt. Bidra till hållbar utveckling både för oss som enskilda individer och det vi delar i grupp. Jag har försökt berätta varför ett otal gånger. Har efterlyst starka stories och budskap kring varför det faktiskt är klokt att dela på bördor istället för att klara sig själv. Varför tillit och gemenskap är viktigare än konkurrens och missunsamhet.
Häromdagen hörde jag Erika Hedenström tala i P1:s Tankar för dagen. Plötsligt hörde jag den där berättelsen jag längtat efter på något sätt. Beskrivningen av det samhälle jag jobbar för. På några minuter lyckas Erika Hedenström förklara sammanhanget. Det där som nästan ingen folkvald lyckas med.
Berättelsen inleds med en kort beskrivning av hur Erika Hedenström sitter på ett stillastående pendeltåg. Stilla eftersom Polisen letar efter en förtvivlad människa som hotat ta livet av sig längs spåret och därför beordrat att tågen ska stå still. Just de här tankarna för dagen kretsar kring det där med existentiell ångest och samhällets gemensamma styrka. De avslutande meningarna borde nästan huggas in i sten och sättas upp i en portal någonstans. Jag kommer bära dem på insidan av mina ögonlock länge.
”Det gäller att komma ihäg hur allt annat självklart det är med ett samhälle som säger: Medborgare, detta ska du veta. Om du gått bort dig i förtvivlans mörka skog så är vi ute och letar. Vi har filt och termos med. Och när vi hittar dig, då ska vi säga: Det kommer att bli bättre ska du se och nu ska vi se till att du får hjälp. Du behöver inte klara upp detta ensam.
Och om vi inte hittat dig än… Tills du är funnen avgår inga tåg.”
Jag har lyssnat på det där talet flera gånger. I tider av mörker, kyla, fascism och misstänksamhet betyder de enormt mycket för mig. De förklarar nämligen på sitt sätt varför också jag gör det jag gör. Med Erika Hedenströms ord fick jag lite ny energi.
Lyssna du också. Kanske kan det ge dig något också.