Vi vann över november. Idag öppnade vi första luckan i den finaste adventskalendern. Den på Rådhuset i Örebro. I år med barnbokstema. En barnkör sjöng fina sånger i stämmor och vi vuxna frös lite om fötterna. Kändes som en bra start på december.
All denna självömkan
Jag höll på att drunkna i något svart/grått/brunt. En strid ström av ångestladdad självömkan som hela tiden rinner fram mellan statusuppdateringar och twitterinlägg i mina flöden. Jag bidrog ganska mycket själv.
Jag har gjort det genom åren. Ganska ofta. Tyckt synd om mig själv.
Det är något jag tror (och hoppas) att vi gör lite allihop då och då. Livet är nämligen inte en klarblå himmel, utan påfallande ofta en sur och jobbig grej. Ibland så jobbig att det är dags att gå och prata med någon. För att få hjälp att tänka klart.
Det gjorde jag. Och nu orkar jag inte riktigt längre med all denna självömkan som (känns det nu) dominerar det människor skriver och delar med sig av. Istället för att berätta om inspirerande saker, om saker de gillar, skriver många oftare om magsjuka barn, sura kollegor, tåg som inte går, väder som inte är bra, Sverigedemokrater som är dumma i huvudet, idioter som tror på Gud, idioter som inte tror på Gud och 723 andra anledningar att gnälla.
Mellan raderna är det hela tiden synd om den som skriver. Nu har jag insett att det sänker mig lika mycket som alla taffliga nyheter jag läser i svenska nyhetsmedier. När jag vaknat på morgonen, läst mina flöden i sociala medier och, skummat igenom de svenska nyhetswebbarna och lyssnat på radionyheterna är jag trött, desillusionerad och uppgiven. Varje morgon. Det var liksom lättare att undvika på bloggarnas tid, när jag valde min läsning mer direkt. När jag nu har kopplat ihop mig med ganska många hundra människor på Facebook, twitter, Instagram etc så möts av jag av det där flödet varje gång jag startar appen.
Så nu tänker jag att det är dags att ändra något. Vad och hur får visa sig. Jag tänker inte sluta följa människor. Det är nämligen inga fel på de jag kopplat ihop mig med. Det är bara att jag inte orkar med så mycket ångest. Hela tiden. Behöver ransonera och dela upp. Tänker att jag ska begränsa mitt eget läsande bara. Slå ihop laptopen och stänga av mobilen. Prata med mina barn istället. Och hon som kallar mig sin man. Eller några goda vänner.
Förhoppningsvis kan vi då börja prata om roliga saker istället. Sånt vi tror på och gillar. Då kan jag få mer nyanser, som jag behöver. Vilket gör att jag själv kanske ser saker mer från den ljusa sidan och delar med av bra saker istället.