Har jobbat heltid i min egen regi i ett år nu. Det är fantastiskt på många sätt. Jag har förmånen att få jobba i uppdrag med inspirerande människor åt organisationer som vill göra bra saker. Jag väljer hur jag vill arbeta och jag är fri att tycka och tänka vad jag vill. Jag delar mitt arbetsliv mellan Örebro och Stockholm.
Och jag träffar nya människor.
Men, jag saknar en sak. Ett sammanhang som är större än uppgiften, projektet eller lösningen som ligger på bordet. Jag saknar kollegor. Ett fikarum. De där vardagliga samtalen om inget och allt. Värmen och känlsorna. Tårtandet. Firandet. Min bekräftelse ligger nu för tiden i att jag får accept på en offert och betalt för fakturan, rent formellt. Förstås har jag fina uppdragsgivare som låter mig förstå att de är nöjda med min prestation, men jag saknar det kollegiala. Människorna. Det varma kallpratet.
Nästa tjugo år har satt sina spår. Så jag saknar en flock. Mitt sammanhang. Samtidigt som mitt arbete känns toppen. Många andra frilansare känner igen sig. Jag tar några djupa andetag och tänker att jag ska bli bättre på att söka upp sköna människor att ta de där pauserna med. Hitta sammanhanget.
Det handlar nog att värdera tid mer. Tiden för samtal. Och kaffe.