Den sitter djupt inne i magen. Upp mot bröstet. Saken som får mig att må illa ibland, bli yr ibland eller alldeles matt. Den där saken som är en känsla. Men också faktum – ett symptom från kroppen. En signal som säger att månader höga nivåer av stresshormoner har ett pris. Att det är en dålig grej att leva med så mycket magsyra att illamåendet blir vardag och trycket över bröstet aldrig minskar.
Bit ihop, säger någon.
Det är fyrtioårskrisen, säger någon annan.
Nog nu, säger jag.
År av missbruk sätter spår. Mitt missbruk har varit inspiration och ambition. Förmågan att gå igång på spännande saker och jobba, jobba, jobba för att förverkliga dem till varje pris. Knappast en dålig grej. Så länge som jag själv kan kontrollera vägen framåt. Vilket jag nästan aldrig kan. Jag har jobbat i stora och komplexa organisationer. Där beslut inte fattas fort och positivt. Snarare långsamt och negativt. Där vägen framåt är full av kloka människor som går baklänges. Som fattar sina beslut utifrån vad de inte vill ska hända, snarare än vad de vill. Oftast på grund av de själva är beroende av andras beslut. I en miljö där misslyckandet ofta är monumentalt överdrivet. Där jag alldeles för ofta, för att ryggen fri, går baklänges liksom.
Jag fungerar inte så. Jag ser fantastiska möjligheter och vill ta mig och oss andra dit så fort och effektivt som möjligt. Vill våga. Inte fega. Det spelar ingen roll om det handlar om hur näringslivet kan bidra till en långsiktigt hållbar samhällsutveckling eller min tonårings tandreglering. Jag vill göra bra saker. Inte bara prata om dem. Det som inte blir bra går att göra om.
Det finns en teori om att människor som är fler än fem inte klarar av att fatta kloka beslut. Jag hörde Naturliga stegets Karl-Henrik Robért resonera kring det för något år sedan. Det ligger mycket i det. Att människor som blir för många slutar vara personliga. Att vi låter gruppens dynamik ta över. Tar roller, klär oss i masker. Slutar ta ansvar för våra egna tankar och beslut. Pekar på beslutsfattare istället. Diskuterar värdegrunder och system. Kräver ansvar av andra. Istället för att göra.
Det här är någon form av ångestbokslut. Jag kräver ansvar av mig själv.
De senaste tio åren har jag haft fantastiskt spännande jobb i Stockholm. På Guldäggsbelönad reklambyrå. Regeringskansliet. Tullverket. Huddinge kommun. Jag har mött inspirerande människor och gjort många saker. Konkurrerat. Kompletterat. Lärt mig viktiga saker. Men, frågan är om något av det jag gjort spelat någon roll. Gjort skillnad.
Kanske. Kanske inte.
Det finns ett enda sammanhang där jag gör skillnad på riktigt. Det är som pappa. Och som partner/bästis/make. Men eftersom jag lagt väldigt mycket energi på det där andra så har jag slutat göra skillnad för de som behöver det mest. Slutsumman sitter djupt inne i magen. Upp mot bröstet. En känsla av att jag aldrig räcker till. Inte på jobbet. Inte hemma. Jag bara finns. Fyller i mina papper, går på mina möten, betalar mina räkningar, skjutsar till matcherna och står i mina köer. Försöker vara som jag tror att andra förväntar sig. Äter Losec. Biter ihop. Blir tröttare. Jag spelar rollen som mig själv. Ganska dåligt.
Stopp. Det räcker. Det är dags att göra om.
Ikväll är det omvisning av huset vi ska lämna. Jag hoppas någon av alla de som tittat på det vill bo i det. Så jag kan lämna över det, vända och börja gå framåt. I en takt som passar. Tillsammans med de som vill följa med. Vägen går inte bara västerut, mot Örebro. Den framför allt mot ett enklare liv. Alla onödiga saker, tider och prylar ska bort. Jag ska göra rätt och vara ärlig. Mot och tillsammans med mina barn. Med henne jag älskar. Och massor av spännande människor som jag arbetar med eller kommer arbeta med.
För några dagar sedan berättade jag lite ytligt om de jobbiga känslor av stress och tvivel som jag upplever just nu för en klok person. Hon sa, som så många andra, att det kommer gå jättebra. Sen ställde hon en fråga: Vad är det värsta som kan hända? Jo, att du är glad i onödan en stund. Det tog ett par dagar för mig att förstå vad hon menade. Den här måndagen förstår jag att jag blivit ensammast och oroligast i världen. Genom att gå runt och vara ängslig och rädd i onödan. Hela tiden.
Just den här måndagen måste jag påminna mig själv om det självklara. Det snurrar så vansinnigt just nu med tvära kast mellan känslor. Toppar och dalar. Tid till återhämtning finns inte. Det känns som jag har nått botten. Tillsammans med mina närmaste. Jag tar ett par djupa andetag. Skriver en text. Sätter punkt och gör ångestbokslut. Det räcker nu.
Livet är inte så svårt. Det är härligt och spännande. Fyllt av möten, kunskap och upplevelser. Jag öppnar upp för det. Det fanns en skönare version av mig. Så jag reclaimar mig själv nu. Då har jag dessutom en hel del bra saker att bidra med. Som kanske gör skillnad.