har just lämnat barnen på skolan. vi startade dagen med årskontroll på diabetesmottagningen. bägge barnen kollades upp. finaste diabetesteamet tar emot oss på bästa sätt. inga akuta problem, men när jag sitter och pratar med doktorn och tittar på punkter, kurvor och diagram börjar jag falla fritt. ned mot botten. varje sånt här besök påminner mig om att vi har en femte medlem i vår familj. som äter energi och förstör. som vi försöker hålla på avstånd. utan framgång.
det här är min viktigaste uppgift i livet. att se till att mina barn växer upp och får en bra start på sina liv. med sin diabetes. jag fixar det inte på ett sätt som är okej. dagens resultat, och alla andra dagars resultat, talar om för mig att jag måste vara hemma mer. planera och se till att mina barn får äta bra mat och på tider som gör att blodsockret ligger bra. följa och planera doseringar av olika insulinsorter. se till att deras behandlingar utvecklas på ett bra sätt. jag måste sluta låtsas att jag kan göra det samtidigt som jag försöker vara en ambitiös anställd och kreativ fotograf.
jag måste göra om och göra rätt. men ser inga realistiska möjligheter att jobba mindre och vara mer pappa och diabeteschef. har helt enkelt inte råd. något mina barn kommer få betala priset för senare i livet. vilket ett par ganska omfattande studier av hur barn med diabetes klarar sig i skolan och senare på arbetsmarknaden visar.
jag gör aktivt fel val. det gör mig ledsen.