2010 års valrörelse måste bli spiken i kistan. För blockpolitiken eller mitt förtroende för de etablerade partierna. Deras fantastiskt ovärdiga käbblande om hur de ska hantera en parlamentarisk situation när SD tar plats i riksdagen är oerhört avslöjande. På fler sätt än analytiker och ledarskribenter hinner eller kan visa. Istället för att ta chansen att visa att de kan samarbeta för fortsatt utveckling, demokrati och mänsklighet visar de upp sin allra sämsta sida. Ingen är beredd att samarbeta med någon och alla tar chansen att kasta sand på den andra sidan.
Samtidigt som SD måste njuta likt den galna Koranbrännaren av all uppmärksamhet.
För ett par år sedan lovade jag mig själv att fly landet om den här situationen skulle uppstå. När det snart bara är en vecka kvar till fullbordat faktum känns det löftet inte lika kul längre. Antingen skärper sig de bägge allianserna och börjar prata med varandra för att ge oss människor som bor i kungariket en chans, eller så lämnar de oss åt vårt öde samtidigt som de själva är fullt upptagna med att smarta ut varandra.
Blockpolitiken är död. Den kan inte föra oss framåt överhuvudtaget. Hoppas de som har möjlighet att ställa diagnosen på riktigt gör det. Nu.
Annars har vi en riksdag som är svagare än någonsin om ett litet tag. Med ett gäng människor som vill ställa tillbaka klockan till 1800-talet i en roll som faktiskt innebär makt.
Idiokrati kan vi kalla det.
3 svar på ”spiken i den så kallade kistan”
Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.
du har helt rätt. bra skrivet.
Ja fy fan. Mitt eget förtroende försvann i höjd med FRA-omröstningen och när jag fattade vilka jämra hjon det är som sitter som röstboskap på den där lilla ön mitt i stan.
Smek in Jimmie också. Väl inne kommer de inte att försvinna utan sen får vi en jävla dansk debatt om invandring och ett ännu kallare/dummare samhälle.
Jag blir så trött.
Vill göra som Joe skulle ha sagt – revolutionera hela konstitutionen. Befria oss från partier. Låter lätt rättshaveristiskt men va fan. Tänker att blockpolitiken håller på att ta udden ur allt det som kallas demokrati och MR. Kortsiktiga beslut, procentsatser, mediala utspel och strategiska personförföljelser gör att jag tappar all lust för detta. Jag flyttar med dig min käre diktator till ett land som är varmt både i luften och på det personliga planet. Jag funderar tom i mina svartaste stunder att inte rösta vilket inte hjälper ett skvatt – snarare förvärrar