När jag hör min pappa vara ledsen blir jag förtvivlad. Så har det alltid varit. Och kommer alltid vara, förstår jag nu. Samtidigt som jag inser vad mina egna barn kanske känner lite för ofta. Jag saknar min pappa. Eller kanske snarare att vara liten. När pappa gjorde alla rätt hela tiden. När han var den där stålmannen, idolen, stora famnen och allt det där som jag själv också var för några år sedan för mitt stora barn och borde vara nu för mitt lilla.
Ett dödläge måste nog brytas snart. Mitt liv i moment 22. Får nog prata med min pappa om saken.