Det här blogginlägget är ett av det bästa jag läst. Det är Tuffast av alla som funderar. Och det sammanfattar rätt mycket.
Pernille Rosendahl
Det finns en dansk sångerska som heter Pernille Rosendahl. Hon har en fantastisk röst. Kolla upp.
Ett tacktal
Strax före halv tio igår lämnade jag Allianshallen i Uppsala med fyra trötta men glada tjejer i bilen. De hade just gjort det omöjliga och vunnit över makalösa Sirius i Storvretacupens semifinal. På straffar dessutom. Nu skulle vi tillbaka till Tunbabergsskolan där de har bott under cupen för att samlas och tömma skolsalen på sovsäckar, liggunderlag och madrasser. Några minuter senare står vi och väntar vid ett rödljus när det smäller. Ingen av oss i bilen hinner uppfatta något innan det säger PANG och vi skjuts framåt någon meter. En ganska stor lastbil lyckas inte få stopp på isiga och tokhala Tycho Hedéns väg och kanar in i baken på min bil.
Det blir så där läskigt tyst en sekund eller två innan ödlehjärnan reagerar. Jag kollar att ingen av tjejerna är skadad och kliver ur bilen och pratar med chauffören. Vi rullar ut till kanten. Genast stannar en av de andra bilarna i vårt lags följe och plockar upp tjejerna medan jag och en annan pappa stannar kvar och byter uppgifter med lastbilens chaufför, som liksom jag är lite skärrad.
Sen snurrar det runt lite i mitt huvud. Jag skulle ju hämta Camilla och Ella till finalen. Måste ta bilen till verkstad. Kollar upp tjejerna som var med i bilen. Lite irrationell känner jag mig. Men, eftersom vi har så många fantastiskt kloka, omtänksamma och fantastiska föräldrar i vår stora innebandyfamilj kan jag slappna av och följa med tjejerna till Akademiskas barnakut för koll av deras nackar. Sen hinner jag själv också köra bilen till verkstad och får grönt ljus för att köra den till Stockholm.
Fem minuter innan finalen ska börja sätter jag mig på läktaren och vill gråta. Har ont i huvudet och nacken. Är trött och orolig för allt och inget. Samtidigt så fantastiskt stolt över den prestation mitt stora barn och hennes kompisar gjort. Finalen har jag inte lagt på minnet. Vi förlorar den, men vinner ett skinande silver.
En snäll pappa kör min bil hem och jag sitter bredvid eftersom jag känner att jag inte kan köra. Väl hemma äter jag lite mat för första gången sedan frukost innan jag duschar och åker till akuten här hemma. Där hinner jag knappt säga ont i nacken och krock innan två myndiga syrror tar tag i mig, sätter på mig en sån där stenhård och obekväm nack-krage av plast och lägger mig på en brits. Ligger så ett par timmar innan jag skickas in på magnetröntgen och ligger sen någon timme till i väntan på resultaten. Som är goda.
Sedan smällen och fram till nu har jag känt mig lite skakig, men också omhändertagen av några finfina människor. Så därför måste dagens största tack gå till de Huddinge IK F96-föräldrar som såg till att tjejerna och jag som blev krockade togs om hand. Ni är bara bäst. Dagens största tack del två går till alla ni finfina människor som brytt er, visat omtanke via Facebook och telefon. Det värmer att ha så fina vänner och en sån härlig familj. Och sist men inte minst ett alltid lika imponerat tack till personalen i sjukvården. Ni inte bara tar hand om mina barn på det bästa av sätt. Utan mig också när det behövs.
Ni är liksom änglar allihop. Och nu ska jag ta en stor Ipren, gå och lägga mig och känna mig sentimental och lyckligt lottad. Lär inte gå till jobbet imorgon. Det känns som att jag kommer vara stel som en istapp i nacken och att jag behöver varva ned.
Tack änglarna. Allihop.
Lite upptagen
Hinner inte prata så mycket med mig själv just nu. Är upptagen med att sladda fram och tillbaka på E4 mellan Stockholm och Uppsala för att följa stora barnet och hennes lag i världens största innebandycup. Där de nu nått semifinal i sin klass. Bland annat eftersom pappas flicka stänkte in 2-0 i kvällens kvartsfinal mot Täby (som de aldrig slagit förut). Kolla de första två minuterna i det skakiga klippet här uppe.
För övrigt känns bambuser som grejen. Kan bli fantastiskt med 4G.
Frågor och svar om 2009
Rippar en frågestund av Bondhustrun. Hon är grym på sånt här.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja. Gick ned i vikt. Tidigare har jag bara gått upp.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag hade inga. Däremot några mål som uppfylldes och några som inte gjorde det.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja.
4. Dog någon som stod dig nära?
Ingen jag var med och begravde.
5. Vilka länder besökte du?
Belgien, Tyskland, Danmark och Gotland. Plus att mitt långa besök i Sverige fortsatte.
6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?
Tillit och kärlek i en vidare krets. Är rädd för all den misstro och bitterhet som finns på min gata, i min stad och i mitt land. Och så vill jag ha tillbaka det tyska medborgarskap jag fick när jag föddes, men som togs ifrån mig utan att någon frågade mig eftersom jag bara var ett litet barn.
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Har redan glömt de flesta. Utom 16 juni som varje år är en känslosam dag. Liksom 30 oktober. Och 23 december.
8. Vad var din största framgång 2009?
Mina barn lever och mår bra.
9. Största misstaget?
Jag gör inga misstag. Åtminstone inga jag kommer ihåg, ältar eller ångrar. Shit happens.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja. Mest i själen. Men också i magen och sköldkörteln.
11. Bästa köpet?
En helg i Visby med Camilla på tu man hand.
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Mitt och familjens boende. Alltid.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Massor av saker. Mest andra människor.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Skulle tro att Cluesos ”Gewinner” och Bosses ”Drei Millionen” tillsammans med Rammsteins ”Donaukinder” sammanfattar musikåret. Tyskland var grejen. Men låten jag lyssnat på allra flest gånger och som sammanfattar för många av mina jobbiga känslor är Nina Rochelles ”Happy, jag hatar att det är så” (om du klickar på den här länken, blunda och lyssna. Det är en sån där ostig privat YouTube-video som förstör låten…).
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Lite gladare. Och lite ledsnare.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Skrattat. Kramats. Vilat.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Varit rädd, orolig och försökt lösa problem jag inte kan lösa.
18. Hur tillbringade du julen 2009?
På hemmaplan.
19. Blev du kär i år?
Flera gånger. I massor av saker och företeelser.
20. Favoritprogram på TV?
La Liga-matcherna, True Blood och Dexter.
21. Bästa boken du läst i år?
Läste ett par riktigt bra böcker av mina favoritförfattare Ana Gavalda och Aarto Paassilinna. Men, mest tänkte jag nog när jag läste Martin Svensons ”Hej, mitt namn var Elton Persson” och Bob Hanssons ”Kärlek, hur fan gör man?” Sen långsamläser jag David Safiers ”Mieses karma”. Fantastisk bok.
22. Största musikaliska upptäckten?
Att det fortfarande är kul att spela musik. Med instrument alltså.
23. Något du önskade dig och fick?
Zlatan i Barcelona.
24. Något du önskade dig men inte fick?
Inte direkt. Jag önskar mig inte så mycket.
25. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Var på jobbet. Fick fin tårta av Camilla och barnen efteråt.
26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja.
27.Vad fick dig att må bra?
Ella, Hanna, Camilla och alla andra fantastiska människor jag möter hela tiden. Gotland och Tyskland.
28. Vilken kändis var du mest sugen på?
Finns kanske någon jag är sugen att slå på munnen.
29. Vem saknade du?
Några fina människor jag tidigare umgåtts med i vardagen, men inte jobbar tillsammans med längre.
30. De bästa nya människorna du träffade?
Alla jag träffar är bäst. På olika sätt.
Ryggen åt skiten
Planen är enkel. Jag ska försöka vända ryggen åt skiten. Åt sakerna jag inte kan påverka. Det som inte är värt att lägga energi på. Om du ser mig så här, då vet du.
