Alldeles nyss hörde jag en dialog som lät så här:
C: Hanna, du har fått KP i dag.
Hanna: JAAAAAA!
Kamratposten är grejen. För stora barnet.
Lilla barnet å sin sida hade en fallout med bästisen idag. När jag kom till dagis satt Ella i knät på en av pedagogerna och hulk-grät. Bredvid satt bästisen och grät i samma takt. Anledningen? De ville sitta på samma ställe på gungbrädan och började tydligen bråka på riktigt för första gången. Det gjorde bägge tjejerna alldeles känslostormiga. Chockade satt de där och hulkade. Bästisen upprepade förlåt, förlåt och försökte krama Ella. Ella stötte bort henne.
Men när vi gick hem sa hon i alla fall hej då. Så jag tror hon har sin bästis kvar.