Han har hjälpt min mamma med oerhört mycket under under hennes första veckor tillbaka i Kiel. Fixat IT, köpt möbler, skruvat ihop möbler… Han har tagit ledigt från jobbet och kört en och en halv timme för att hämta henne vid flygplatsen. Och så en och och en halv timme tillbaka igen. För att göra om resan en vecka senare för att hämta Hanna och mig. Han har tagit emot oss med öppna armar. Sett till att vi grillat god mat. Spelat bra musik. Pratat engelska med Hanna och mig när tyskan inte räckt tillräckligt långt. När han höll ett kort välkomsttal på familjens/släktens påskfest hälsade han särskilt oss svenskar välkomna in i den stora familjen. Och han har lovat att svara på mina frågor om tyska skatteregler den dag jag behöver lära mig mer. För det är det han arbetar med.
Vid tretiden idag gav han mig en varm kram och sa några väl valda ord på en parkering utanför Blankenseeflygplatsen i Lübeck. Den typen av kram som man bara får av någon som är familj. Han heter Holger, men vi säger Hollie, och han är tamejfan den första man utanför min egen omedelbara familj som känns som just familj. En klippa. Någon att lita på. Med ett stort hjärta. Grillkung och så bra bilförare att jag kan sluta ögonen och ta en powernap trots att det går i hundrasextio. Bara min pappa kommer undan med allt det här annars. Och nu också Hollie.
En man jag vill vara som. När jag inte är som jag är.