En kollega och jag hade ett intressant samtal om stress. Han hade sett ett program på Kunskapskanalen där de bland annat menade att föräldrar till svårt sjuka/handikappade barn åldrades mycket snabbare än andra föräldrar, som ett resultat av stress och dess påverkan på kroppen.
Det fick mig att tänka på mitt eget liv utifrån det perspektivet. Jag älskar mina barn mer än något annat. Är beredd att göra vad som helst för att se till att de får de bästa förutsättningar de kan för att leva goda liv på sina egna villkor. Och mina barn ger mig kärlek och energi tillbaka. Varje dag.
Men, sedan snart sju år tillbaka bär jag också på den här ständiga oron. Befinner mig i ständig jour. Redo att rycka ut för att möta upp på akuten eller kasta mig till skola, dagis, en träning eller någon kompis för att häva ett svimningsanfall eller något annat akut tillstånd. Sedan Hanna fick sin diagnos har jag inte slappnat av hundraprocentigt en enda minut. Trots att jag aldrig behövt göra den där akuta utryckningen.
Det är inget att gnälla över. Så här är det bara. Men det är faktiskt en ganska bra anledning till att jag känner mig trött, pank, utbränd, blåst och slut ibland. Det är förstås bara en av flera anledningar, men också den bästa. För det spelar ingen som helst roll vad jag gör eller inte. Mina barns blodsocker, syrakoncentration och kärlflöden kan jag inte påverka.
Så därför är detta det enda som stressar mig på djupet. Mer än jag vill erkänna. Men, missförstå mig inte, jag skulle inte tveka en sekund på att bli pappa till en tredje flicka född 16 juni. Med eller utan diabetes. Barnen är de som gör mitt liv. Som fyller det med innehåll. Den här korta texten är mest mitt sätt att säga till mig sjäv att jag nog får lära mig att acceptera den här förbannade oroskänslan och vad den för med sig.
Eftersom den har kommit för att stanna.