Jag är på väg in i nästa fas i livet, den som tonårsförälder. Hanna blir officiellt tonåring på sin födelsedag om tre månader, men under vintern har hon tagit ett rejält utvecklingssprång. Hon är allt mer funderande. Allt tröttare och svårare att göra glad. Jag känner igen mig själv ruskigt mycket i hennes sätt att tänka och göra saker. Det skrämmer mig. Samidigt som det gör mig trygg.
Men, jag känner mig inte redo för det här. Det känns lite läskigt. Måste hon växa så fort?