Försäkringsbolag är motherfuckers

Jag har sedan länge en ganska bitter inställning till försäkringsbolag. Som generell inställning. Jag har olika anledningar till detta som främst beror på att jag själv som tidigare utbränd inte får livförsäkra mig och för att mitt stora barn föddes med blåsljud i hjärtat (som växte bort efter sex månader) och därför inte heller accepteras av försäkringsbolagen fullt ut.
Jag och min dotter är alltså B-människor. Kvalitetssäkrat bedömda som sådana av ett antal försäkringsbolag.
Läste nu på morgonen en artikel på nerikes.se om en familj i samma sits. Om ett för tidigt fött barn som ingen vill försäkra. Så här uttalar sig en mindre genomtänkt person i artikeln:

Är det inte de här barnen som behöver en försäkring mest?
– Jo, men det vore inte schysst mot övriga kollektivet. Det skulle innebära högre försäkringspremier för alla andra, säger Håkan Tell, chef för medicinska riskbedömningar på Länsförsäkringar AB.

Gör om, gör rätt. Tala klarspråk. Vad Håkan som representant för sitt försäkringsbolag säger är att bolagets övriga kunder inte är beredda att betala för oss B-människor. Vad han glömmer tala om är att bolagets övriga kunder får ta denna kostnad i alla fall, eftersom de också är skattebetalare och det är staten, landstingen och kommunerna som får ta kostnaden istället. Vad Håkan borde ha sagt är att de människor som äger aktier i hans försäkringsbolag inte är beredda att ta kostnaden eftersom det kan göra avkastningen mindre.
Försäkringsbolag är en cynisk bunch of motherfuckers och den som arbetar med att för betalning diskriminera sina medmänniskor och tjäna pengar på rädsla kommer få negativ balans på sitt karmakonto. På lång sikt. Det är galet att människor som du och jag stödjer denna verksamhet. Vi borde säga upp alla försäkringar. Vi betalar för att någon har gjort oss oroliga och rädda för saker som kan hända. Så därför betalar vi för en falsk känsla av trygghet. Kanske borde vi ta de pengar vi idag betalar till försäkringsbolagens aktieägare och sätta in dem på ett eget konto med ränta. Då kan vi använda pengarna om olyckan skulle vara framme.

En studie i åldrande

Ett tips för dig som har körkort och vill se dig själv åldras. Jämför helt enkelt bilderna du just tog för ditt nya körkort med den bild du burit på de senaste tio åren. Moahahahaha!
korkort

Död E-max

Har just skickat iväg ett mail till den svenska importören av E-max (märket på min elmoppe) som löd så här:

Hej X!
Har du något kreativt förslag på garantireparation på min moped? Körde den idag till jobbet (sju grader varmt i Stockholm idag) och det var tragiskt. Sista kilometern hem fick jag köra med urladdade batterier och dessutom började började belysningen glappa för att till sist dö.
Det kändes inget vidare att krypa fram utan belysning i mörkret.
Sträckan jag körde var idag 5,5 kilometer. Mopeden gick alltså från fulladdad till noll på 4,5 kilometer.
Jag hoppas verkligen inte att jag ska hamna i något limbo mellan återförsäljare och importör eftersom ingen av de ÅF som fanns i Stockholm vid tiden för mitt köp, mars 2008, finns kvar.
MVH
Fredrik Welander

Min E-max 110s är alltså död. Och ingen av de återförsäljare som fanns i Stockholm när jag köpte den finns kvar. Nu hoppas jag importören ska ta ett rejält kliv framåt och lösa problemet. Jag har garanti kvar på produkten, mind you. Om inte, lär jag följa upp det på något lämpligt sätt. För som läget är nu har jag investerat mer än 30.000 kronor i vad som skulle vara ett säkert, energisnålt och utsläppsfritt fordon, men som i dagsläget är en oanvändbar produkt som inte har en tiondel av den kapacitet som den uppges ha och som dessutom inte ens klarar av att hålla belysningen igång. Och de som har sålt den till mig har lagt ned verksamheten.
Det var väl inte det som skulle bli effekten av att jag köpte en elmoped? Jag tror ju på lösningen. Så här nöjd var jag när jag hämtade moppen 20 mars förra året. Nu känns det som jag tagit kölapp till utmärkelsen 2008 års naiva dumstrut. Men jag har fortfarande tilltro till att någon kommer tala om för mig att jag inte behöver den kölappen.
Lovar att återkomma i ärendet.

En eftermiddag i källaren

Har tillbringat eftermiddagen i källaren. Först med att grovstäda i det som en gång var garaget. Fyllde bilen med skräp som ska till återvinning, gjorde i ordning garagestudion för foto eftersom jag har några jobb på gång och gjorde plats för de tre ton pellets som väntat utanför ett par dagar.
pellets
Nu, strax före 18:00 är det färdigt. Vi kan hålla oss varma resten av den kalla tiden, om brännaren och pannan samarbetar. Efter vissa justeringar av Camilla och rörmokaren Uffe har den faktiskt hostat igång och fungerat ett par dagar utan avbrott. Känslan är skön, men kamrat Epikondylit i min armbåge lever om som tusan. Ont, det gör ont.
Jag har inte rekryterat kamrat Epykondylit genom hårt kroppsarbete. Nej kamrat Epikondylit hälsar på mig eftersom jag rör mig oergonomiskt med tung kamera och arbetar för mycket med laptop. Jag spelar inte tennis och lyfter inte särskilt mycket. Min förslitning är helt enkelt väldigt mycket samtid.
Men, det gör inte mindre ont för det.

Hanna kämpar

hannaskog
Det ÄR jobbigt att spela innebandy. Särskilt när laget är utan ordinarie backar och en av de hårdast kämpande spelarna, min Hanna, är tjock i halsen och lätt hängig. Men hon kör på, tar korta byten och försöker vila så mycket hon kan. Det lönar sig.
hannaskog2
I slutet av första perioden slänger hon in ett hårt skott från sin vänsterkant och bollen letar sig via stolpen in i mål. Det betyder att Huddinge kan gå till pausvila med 2-2. Hur det gick sen läser du här.

Tidig morgon i köket

Hanna och jag äter frukost. Klockan är strax före 07:00 en söndag. Vi ska strax iväg till Skogåshallen där det väntar innebandymatch. Derby mot Älvsjö. Vi är ganska trötta. Replikskiftet mellan oss går ungefär så här:

Prius är inte en bil

prius
Idag provkörde jag en Toyota Prius. Anledningen återkommer jag till. Hanna var med i passagerarsätet. Jag måste säg att jag är imponerad över den här omtalade elhybridbilen. Motorjournalister i Sverige har sågat den här bilen jäms med asfaltkanten på grund av den saknar körkänsla, är allför opersonlig och inte känns som en bil.
De har förstås fel, eftersom de har rätt.
Många hanar tycker bilen ska vara tuff, skitsnygg, snabb som satan och låta högt. Dessutom ska den kännas som en rallybil. Bara såna bilar älskas av motorjournalister. Det kan väl vara ok. Själv är jag dock ute efter ett tryggt och stabilt transportmedel som förstör vår miljö så lite som möjligt. Och efter fyrtiofem minuter i en Prius känner jag att det är en bil som på många sätt bidrar till det. Det var oerhört fascinerande att se hur elmotorn och bensinmotorn samarbetade. Så fort jag inte tryckte på gasen laddades batterierna upp. Ingen rörelseenergi gick till spillo. Vid rödljus gick den bara på elmotor och jag började direkt tävla mot mig själv för att köra så snålt som bara möjligt.
Dessutom satt jag bra. Jag blev mycket imponerad av Prius, trots att den kändes som att köra en luftmadrass. Har inte kört en så tekniskt fulländad bil sedan jag körde mina svärföräldrars Citroën XM för många år sedan. Den kändes också som en luftmadrass.
Hanna blev också imponerad. Mest av priset på bilen, men också av backhjälpen i form av en kamera som visade en vidvinklig bild på det som fanns bakom oss på bilens informationsskärm när jag lade i backen.
Så varför provkörde jag Prius? Jo, för att vi nu ser hur vi ska konsolidera vårt bilägande och bilåkande. Två bilar ska bli en. Kostnaden ska halveras, utsläppen ska halveras men så mycket komfort, driftssäkerhet och trygghet som möjligt ska bevaras. Just nu är det fyra utmanare med i kampen om att få vara bilmärket i vår familj.
1. Ford Focus Flexifuel (dvs den Ford vi har, men vill sälja)
2. Toyota AYGO (den lilla bil vi haft som andrabil i två år, men som egentligen är för liten)
3. Toyota Yaris (lite större version av AYGO)
4. Toyota Prius (smartast och bäst, men dyrare än dyr)
Den bil som visar sig släppa ut minst skit och kräver minst resurser för våra transporter vinner. Vilken av dem de än blir lär den pensioneras om ett par år, för så fort det går att köpa en renodlad kvalitetssäkrad elbil på den svenska marknaden är det jag som kör en sådan.
Prius känns som det smartaste alternativet just nu. Känslan av att låsa den i eldrift och enbart köra på elmotor i ett par minuter var inget annat än befriande. Synd bara att den är så vansinnigt dyr. Bilen vi körde kostar i det utförandet närmare 350.000 kronor och kommer förstås inte kunna möta våra krav på en månadskostnad på max 2500 kronor.
Begagnat kan vara en lösning, men min mage säger mig att det inte blir så. Synd, Prius är nämligen inte en bil. Den är smartare än så.

Två sidor av Trollbäcken

trolhanna
Hanna jobbar hårt när hennes innebandylag tokvinner en match mot ett lag med ett år äldre tjejer. Den senaste cupen är glömd. Idag var Hanna och kompani bäst i världen igen.
trollella
Ella klättrar i ribbstol och försöker få tiden att gå medan storasyster spelar. En bit in i andra perioden är taket det mest intressanta.

Ella om bröllop

Om ett halvår ska vi på bröllop i Norrbotten. Jag frågar Ella vad man gör på ett bröllop:
– Pussas, dansar och äter tårta, svarar hon.