23 år efter att min pappa slutade som fotbollstränare och jag åkte ur laget gör jag comeback. Den här fuktkalla lördagen spelades nämligen en stormatch på Stuvsta IP:s konstgräs. 30 föräldrar som vanligtvis står och tittar på när Stuvstas F96:or spelar fick nämligen själva stå för underhållningen under 2×25 minuter.
Uppvärmningen var jobbig. Två varv runt planen följt av diverse intervallövningar innan avspark.
Camilla och jag fick börja på bänken. Sen gick vi in i backlinjen. Motståndarlaget malde ned oss med säkert passningsspel och bättre teknik. Efter ett par byten hamnade jag på topp men kände mest att jag sprang utan boll. I andra halvlek fick jag återta min gamla position – som målvakt. Ställdes aldrig på några egentliga prov, men två frilägen resulterade i motståndarmål. Gjorde också ett par riktigt pajasinsparkar.
Vi i röda laget spelade på toppen av vår förmåga, men idag räckte det inte. Till slut har vi förlorat med 1-4, men hänger inte läpp. De flesta av oss överlevde matchen. En skada av allvarligare karaktär renderade enligt rapporter senare på kvällen i ett gipsat knä, och det känns naturligtvis både tragiskt och onödigt. Dock var det inte något fult eller ovarsamt spel som orsakade skadan och en häftig vändning som ett knä inte uppskattade.
Arrangemanget känns som en seger. För alla. Det var oerhört kul.