20:45 ringer min kompis Markus och frågar om jag ska följa med och spela innebandy. Två timmar senare är jag nyduschad och nöjd med att jag överlevde. Känner mig stärkt på något konstigt sätt. I en liten gymnastiksal i Utsälje såg jag döden i vitögat och överlevde.
21:00 kliver vi i in i salen. Där står ett tiotal snubbar och värmer upp genom att tokskjuta på mål. Jag går lite tafatt runt och skjuter några skott. Sen delas vi in i lag och börjar spela. Fem i varje lag. Tre på plan. Ingen målis. Det blir femtio minuter tokinnebandy. Matcher som slutar när något lag gör sitt femte mål. Den som får en passning har max en sekund på sig att passa eller skjuta, sen smäller det. Inte ojust, men snabbt. Jag försöker känna mig för lite försiktigt, men det är ingen idé. Tempot är för högt. Det är bara att spela med och tokköra.
Efter tjugo minuter smakar det apelsinjuice i halsen. Tio minuter senare tror jag mig ha fått hjärtklappning för första gången. Sen gör jag ett mål. Halsen känns som ett sugrör. Kroppen som ett kassaskåp. Men när vi är färdiga står jag fortfarande upp och ingen har sagt åt mig att jag suger på innebandy.
Så tack Markus. Det var kul, men fruktansvärt jobbigt.