För fjärde morgonen i rad är Ella oerhört speedad, trotsig och jobbig. För tio minuter sen åkte Camilla och Hanna till jobb och skola. Sedan dess sitter Ella på govlet i hallen och skriker så högt hon kan. När hon slappnar av några sekunder går hon ur rollen och börjar klia sig lite på benen. Sen går hon in i den igen och börjar skrika högt, gällt och panikartat. Inget jag säger eller gör får henne att tina upp.
Jag låter henne hållas. Och sätter mig en bit bort och väntar. Samtidigt som mina hjärnceller blir färre och de gråa håren fler. Att slåss med en fyraåring gör sig inte. Det går inte att vinna. Men, det är samtidigt lite inspirerande. Den vilja hon visar är imponerande. Den kommer ta henne långt.
Bara hon lär sig hushålla lite mer energin. Det blir för jobbigt i längden att bara skrika rakt ut.