Jag funderar lite på det här med energitjuvar. Finns dom eller är dom ett hjärnspöke och en undanflykt för mig som inte riktigt är motiverad att slåss för det jag tror på tjugofyra timmar om dygnet. Ända sedan jag började plugga kommunikationsvetenskap för sjutton år sedan har jag varit omgiven av människor som jag uppfattar som energitjuvar. Långt ifrån alla, men ganska många.
Ibland tror jag att vi som arbetar med information är världens jobbigaste.
Människor som arbetar kreativt, med fotografi, skrivande, design eller något liknande är ofta trygga i sig själva. De vet vad de kan och vad de vill. Men många informatörer är generalister. Kan lite om mycket. Arbetar med ganska abstrakta insatser, strategier och principer. Jag tror att det kan skapa ett ganska knasigt gruppklimat där bekräftelse blir ett självändamål. Där jakten på kvitton på att informatören tänker rätt lätt går över styr. Där gränsen mellan kollega och energitjuv är väldigt fin.
I mitt arbetsliv är det viktigt med ärlighet, öppenhet, prestigelöshet och lojalitet. Till hundra procent. Det är lätt att säga, mycket svårt att leva. Jag måste göra det. Annars bränner jag ut mig igen. Det har jag lärt med den hårda vägen. Men det gör också att jag har lätt för att ställa för höga krav på att de jag arbetar med ska göra samma sak.
Jag är inte alltid så lätt att arbeta med. Är det för att jag blir tjuvad på energi eller är jag i själva verket energitjuven som inte får nog med energi från informatörerna längre?
Ska nog läsa den här boken och se om jag kan få någon vägledning i mina tankar.