Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare.
OK, hör ni det mamma och pappa? Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare.
Era jobbiga arbetstider skrämde mig. Att ni alltid verkade vara uppslukade av jobbet. Att ni aldrig verkade få sluta vara läkare eftersom vänner och grannar också behövde råd och hjälp hela tiden. Nu ångrar jag det.
Jag älskar människor. Och att hjälpa människor att få ett lättare liv. Jag älskar sjukhusmiljön. Det finns en värme och godhet i den som gör att jag vill stanna kvar varje gång något av barnen skrivs ut, eller är klara med en undersökning. Jag skulle bli en bra läkare. Engagerad, men inte självutplånande. Kapaciteten finns där och jag vet att jag skulle kunna gå igenom utbildningen.
Men det finns några problem:
- Jag skulle aldrig komma in på läkarutbildningen eftersom jag för det första inte har några betyg i naturvetenskapliga ämnen sedan högstadiet och för det andra har bränt alla mina CSN-perioder på min nuvarande utbildning.
- Jag skulle vara mellan fyrtio och femtio innan jag kan börja praktisera medicin.
- Jag intensivt misstror den svenska landstingsorganisationen och vill att sjukvården ska förstatligas OCH privatiseras. (Finns med i programmet för min diktatur.)